Att ta hand om andra och moraliska dilemman.

 
I dag var jag med min far till läkaren. Pappa lämnade prover, visserligen 6 månader senare haha, men de blev ju gjorda i allafall. Förra veckan fick han en kallelse och i dag var då dagen D till läkarbesöket. Min s.k pappa har rökt sedan han var 14 typ så givetvis är han rädd för cancer. Själv känner jag nog ingenting om det hela.
De flesta av olika nivåer så som järn, B12 osv var dåliga som han fått medikamenter för, så vi passade på att hämta ut det och sedan fick han gå och handla på coop, han kommer sällan ut så vi brukade passa på när vi ändå är ute och åker. 
 
Läkaren hade skickat remiss till öron, näsa och hals och de ringde senare under dagen och vi ska dit på fredag. Jag har ganska mycket inplanerat denna vecka och ändå inte fått min egna läkartid för nytt intyg eller vad det blir utav det. Jag blir lite less på att tiden kommer så sent, känns som om det blir från en dag till en annan och att jag bara ska infinna mig där på någotvis. Jag har däremot inget val, men har förtroende att tiden kommer innan jag ska i väg med pappa eller efter. 


Pappa bjöd på fika, 2:a gången på raken. Matvarorna till kidzen fick jag själv betala för, men fikat är helt klart dagens wow! 

När jag kom hem ringde min chef också och det var ett tufft samtal vi hade, även om det var välbehövligt för mig. Det var svårt att få fram orden bara, för jag har haft en eller jag har en liten nedgång i mitt mående. Det blir nog bättre. Beronde på vad läkaren säger så kommer jag ta tjänstledigt från mitt jobb för att testa allt det nya, samtidigt kommer jag kunna gå in och jobba extra vilket jag tycker är skönt ändå. 
 
Med tanke på föreläsningarna då? Hur går det?
Jo, jag har skrivit upp en stomme (som min man så vackert kallar det) och sen måste jag lägga till lite här och där i texten. Det tog nämligen bara 15 minuter att läsa upp det hela. Inför nästa träff ska jag ha ett tal på 20 minuter, på en föreläsning borde jag även ha en text för 45 minuter så jag har lite att jobba med haha. Jag och maken har pratat om att vi ska bolla lite ideer med varandra. Text som jag kan lägga till, ta bort osv. Det kommer bli spännande och kul att sitta ihop och dividera. Får se om jag orkar idag. 
 
Jag skrev ju om ett dilemma i rubriken och det har jag faktiskt. I och med att min s.k far då har fått för sig att han ska dö, så pratade vi lite om detta. Han bryr sig inte så mycket om allt lull lull i kring sin begravning, däremot vill han inte att någon av oss ska komma, han vill med andra ord begravas själv. Jag tycker att hans önskan ska respekteras, men kanske är det bara för att jag inte känner något för han. Sen tänker jag på mig själv också, jag har pratat med maken om min begravning just för att man aldrig vet vad som komma skall. Jag vill ju att min önskan ska respekteras så varför ska vi köra över pappas. Sen kan jag förstå att brorsan vill gå. Jag pratade med han i dag och då säger han att han minsan kommer gå och resten av släkten kommer också vilja gå. Fine! att han vill gå, men resten av släkten sen?! Ja, jag vet inte. Jag har sagt att jag är med och planerar allt, men om alla ska gå så har brorsan stöd från dem. Då kommer inte jag gå, är brorsan själv så kommer jag gå för att stötta honom. Varför ska jag annars gå? Jag vill det ju inte, bara för att han är min pappa? All skada han gjort då? Ska jag bara glömma det? 
Nä, jag gör mitt jobb nu, jag tar med han på olika läkarbesök, jag köper med mig något om han behöver, jag har kontakt med hemtjänsten. Jag har gjort allt för att han är min pappa, ska jag då behöva gå och tvinga fram tårar på en begravning också. 
Jag blir irriterad på människosynen som många av mina nära har, att man måste bara för att...
Fast vet ni, jag har kommit till den punkten att jag struntar i vad alla säger eller tycker i kring mig, Människor pratar så mycket, jag vet i allafall att jag gör så gott som JAG kan. 
Så hade jag absolut inte ens tänkt för ett par månader sedan, jag inser att jag har växt så otroligt mycket på så kort tid ändå. 
Även om jag har en dipp just nu kan jag säga att JAAA, jag är bäst, allt arbete jag lagt ner har gett resultat. 
 
Hur tänker ni kring det moraliska dilemmat jag skriver om? 
Hur skulle ni ha gjort i samma situation, att en anhörig inte vill ha någon som sörjer på dennes begravning?
 
Jag ser fram emot era tankar och funderingar.
 
All kärlek till er mina läsare och tack för att ni stöttat mig i min personliga utveckling. Tack vare all pepp både hemifrån, från mina vänner och er så har jag orkat ta mig vidare hela tiden. 
 

#1 - - Linda:

Tror det där med egen vilja ska respekteras, även om det kan upplevas lite konstigt att inte närvara vid begravningen..Men alla har ju rätt att ha sina egna önskemål..

Svar: Så sant, jag tycker också egen vilja är viktigt
sandifighter

#2 - - ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent ★:

Han kan inte tänka sig att läggas rakt ner i jorden direkt då din pappa? Jag vill inte ha någon begravning utan ska brännas och ner i jorden. Aldrig förstått varför man ska sörja i grupp.

Svar: Då blir väl brorsan oxtokig, han ska väl ha på sitt sätt antar jag. Inte jag heller.
sandifighter

#3 - - Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Bättre sent än aldrig haha :) Usch vilket svårt dilemma.. Det är svårt det där.

Svar: Så sant, även om jah ännu sitter och väntar på tiden 😂
sandifighter

#4 - - Hanna Karlsson:

Det kanske beror lite på vilken relation man har. Skulle min mamma säga att hon inte vill att någon ska komma skulle jag ju bli jätteledsen och vilja gå ändå. Men jag håller nog ändå med dig. Vill du inte och han inte vill att någon ska komma. Det är ju hans vilja som måste respekteras. Minns när det var en person i min närhet som var döende. Hen ville absolut dö utan att någon anhörig var där. Sen dog personen precis som hen ville ensam. Jag mådde dåligt för egen del och tyckte det var hemskt. Kanske är något liknande här att det är de personerna runt omkring som kommer må mest dåligt över den döendes önskan.

Svar: Ja det är sant, de får göra som de vill. Jag gör det jag kan så blir resten som det blir.
sandifighter

#5 - - Ullie:

har oxå en mamma men ändå inte men jo det är betydligt bättre framåt nu men njae ...
uscj ja gumman ja förstår precis hur du menar

Svar: Kram ❤
sandifighter

#6 - - Anonym:

Om brorsan vill gå, tänker jag att det är viktigt att han berättar det för pappa. Så pappa, kanske, förhoppningsvis, förstår att avskedet är viktigt att få göra för de som finns kvar. Men det behöver ju inte vara värsta stora begravningen. Finns många sätt att säga farväl. Typ bara vara med vid gravsättningen, när urnan eller kistan sänks ner i jorden. Eller ett enkelt avsked i litet sammanhang i nått kapell på kyrkogården.
Kram syster!

Svar: Så sant min älskade syster och vän, men vet du, jag överlåter det till de andra. Jag har gjort vad jag kan och du vet ju hur jag känner för gubben.
sandifighter

#7 - - Marie Karlsson:

Jag tror att man får respektera deras önskan. Mendet är ändå något som är jobbigt att tänka på, just döden har jag svårt för

Svar: Ja det är det många som har, samtidigt när han är så sliten som han är, så behövs det ju.
sandifighter

#8 - - Madde:

Hans sista önskan borde ni lyssna på, men förstår de andra också. De som vill kan ju ha en minnesstund?

Svar: Ja, jag tycker det med, men tänker inte lägga mig i om jag ska vara ärlig i deras drama.
sandifighter

#9 - - soclosedecember.nu:

Men usch va jobbigt, svårt det där, vet verkligen inte hur man skulle göra. Ämnet är lite svårt att uttala sig om. Vet inte ens hur jag skulle göra själv om det va mig & min familj det gällde.

Svar: Jag överlåter det till de som vill ta ett sista farväl.
sandifighter

#10 - - Anna:

Men vad jobbigt! Vilken jobbig situation. Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa! Stor kram vännen! <3

Svar: Det gör det nog 🙂
sandifighter

#11 - - Emma:

Vad fint att du följde med din pappa som stöd. Förstår att det är jobbigt för dig men gör som ditt hjärta säger💕

Svar: Tack
sandifighter

#12 - - Jennysvardag :

Dilemmat låter väldigt jobbigt. Så bra att din pappa tog proverna även fast de drog ut på tiden. Visst blir man förvånad när man blir oväntat bjuden på fika :)

Svar: Ja verkligen, han bjuder inte så ofta på något.
sandifighter

#13 - - Fröken Rödlök :

Mysigt att komma ivög lite med din pappa när han ändå s kulke ta prover. Synd du går vänta så på din tid, hoppas den kommer snart. Jobbigt med ett sådant samtal mfn skönt ibland när det är gjort.

Svar: Nja..mysigt är det inte för mig då jag inte ens tycker om han utan gör det jag måste för att han ska klara sig.
sandifighter

#14 - - Mina:

Riktigt svårt dilemma. Om han inte vill att någon ska komma på begravningen så ska man respektera det men jag förstår problemet. Er relation är inte den bästa och jag tycker det är fint av dig att hjälpa honom även om han gjort dig illa. För mig är det svårt att sätta mig in i situationen men jag tycker inte du ska känna dig tvingad att gå ❤

Svar: Tack snälla för dina stöttande ord ❤ det betyder massor ❤
sandifighter

#15 - - Ullie:

hoppas din dag varit bra vännen så bra som det går för oss en dag i taget som ja säger
skickar extra tisdags kramar

Svar: Ja verkligen, men vi håller våra gnistor vid liv ❤
sandifighter

#16 - - Anonym:

Så svårt ämne! Har nyligen haft en liknande situation i min familj. Kan inte skriva mer ingående om det här men du vet vart jag finns om du vill prata❤️ Tycker iallafall du ska lyssna till vad du känner är rätt för dig & sen strunta i vad de andra säger. Har folk i min släkt som pratar illa om mig också, är tungt men jag vet ju samtidigt att jag gör så gott jag kan<3 Du är iallafall helt fantastisk som sköter allt detta trots allt du gått igenom❤️ Skickar dig tusen kramar!

Svar: Tack snälla ❤
sandifighter

#17 - - Jessica :

Känner igen detta med läkartiderna, jag har regelbunden uppföljning kring min epilepsi och medicinen jag tar för det i Gävle cirka 2 timmar med tåg ifrån där ja bor och dom hör alltid av sig dagen före via sms att ja ska ditt tidigt dagen efter och det funkar ju inte för mig när dom hör av sig bara dagen förre och det har jag sagt typ varje gång detta år blev det att vi fick ta det på telefon istället tydligen väldigt svårt att få en planerad tid blir så less på dom varje gång 🙄

Svar: Tydligen så har de svårt med läkare 😒
sandifighter

#18 - - Fnulan:

Kan hans sista önskan ändå vara ett sätt att få den sista bekräftelsen på att han betyder något? Och som min man säger till mig ibland när jag pratar begravning och grejer, - Malin det är inte ditt problem, du är inte där, du har redan sagt farväl. Begravningen är vår stund att ta farväl av dig på vårt sätt. Det är vi som ska leva med sorgen inte du.

Svar: Ja det är sant. Svårt för mig att sätta mig in i det eftersom jag inte bryr mig om han.
sandifighter

#19 - - Amanda :

så bra skrivet men vad tråkigt med ett sjukhus besök fina du<3

Svar: Ja, men det blir nog bra.
sandifighter

#20 - - Anna svensson :

Jag tycker du är en så stor förebild för väldigt många, du har dina svackor när du mår skit men du hjälper ändå alltid andra! du är grymt stark Sandra och jag finns alltid här för dig om du behöver bolla tankar med någon ❤️

Svar: Men oh Anna, du är en sån fin människa, tack snälla du ❤
sandifighter

#21 - - Kirsi:

Jag förstår vad du menar. Och jag tänker att ofta är det så att den "sovande" människan har så mycket regler och tillvägagångssätt som är förutbestämda. Saker ska göras bara för att. Känner igen så mycket från min egen familj och hur alla i släkten betedde sig när morfar dog. Varför är det så himla viktigt att respektera en människa efter döden, när man inte kan göra det när den lever? Istället för att själviskt gå emot någons önskan bara för att, så kan man väl anstränga sig och vara kärleksfull och tacksam och umgås med människan när den lever?

Svar: Så rätt du har. I stället är det jag som inte ens tycker om gubben som måste umgås med han. Jag kommer strunta i hur han begravs.
sandifighter