#kronisksjuk

Vad innebär pcos och vad innebär det för graviditeter?

Jag har sedan jag var 15 år haft mycket och långa blödningar, sedan jag var 17 så har jag gått på alla möjliga p-medel. Man lärde sig sedan man var ung att även med kondom så finns chansen ä då att bli gravid. Detta var under perioden som jag absout inte ville ha barn. Så kom min stora kärlek med sina rådjursögon och vi flyttade i hop, vi var väldigt dåliga för varandra, men ändå var vi ett par. 2002 gjorde han slut och några månader efter blev tillsammans igen. Jag minns den dagen som min mens var sen och med skakiga händer inser jag när jag ser testet att jag är gravid. Jag som inte vill ha barn, jag som vet att vårt förhållande inte kommer hålla, jag som vet att vi gör varandra mer illa än gott. Min släkt är katolik och en stor del av dem vet inte ens om att jag har pojkvän, vad gör jag nu, hur berättar jag detta för E, för min familj för hans familj. Min oro var hemsk, jag var 22-23 år och han var 20. Vi var alldeles för unga och skulle jag verkligen klara av ett barn i och med att jag innerst visste att vi inte skulle hålla ihop. Jag hade så mycket funderingar och tankar, men ingen att prata med. Abort är något jag alltid haft svårt för och det var lite där jag stod just då. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig, en kväll efter att vi körde hem i från mina föräldrar så kom smärtan, den där hemska smärtan i magen som var fruktansvärd. Då visste jag inte vad en förlossning innebar, men nu i efterhand så var känslan inte långt därifrån. Hela natten kved jag, han höll mig i handen hela tiden, men ändå..jag berättade ingenting även om jag visste vad som var fel. Detta var slutet på den första naturliga graviditeten av två, men båda av dessa två slutade i missfall. Plötsligt var smärtan och ensamheten total, den där fruktansvärda ensamheten och sörjandet. Där och då visste jag att jag visst ville ha barn en dag. Jag kallade ärtan för "Julia", varför vet jag inte, men det kändes som en Julia. Givetvis var jag tvungen att berätta tillslut för smärtan och det tomma hålet "hon" lämnade var för stort. Strax därefter gjorde vi slut igen och jag insåg att även om jag sörjde så var det som hände det bästa som kunde hänt.
 
Än i dag tänker jag på min "Julia", hon skulle ha varit 16 i dag, hon skulle ha börjat sitt första år på gymnasiet. Jag brukar fundera på hur hon skulle ha sett ut, om hon skulle ha liknat mina barn. Samtidigt vet jag att det inte hade varit säkert att jag hade haft min nuvarande man vid min sida. Han kom ur ett förhållande där tjejen redan hade en dotter när vi blev tillsammans och det var inte det lättaste för han om jag förstod det hela rätt. Så igen, så blev det ändå bra inför mitt framtida jag, men tanken på "henne" kommer alltid finnas där. 
 
2005 tog jag ur min p-stav, Mannen och jag hade bestämt att försöka skaffa barn tillsammans. Min mens kom däremot aldrig tillbaka, jag började må illa, min mage svullnad upp och jag tog nog två-tre gravtester, men ingenting. Jag gjorde ägglossningstest och hade hört att genom att kolla temperaturen så kunde man se sin ägglossning. Det såg ut som om jag hade ägglossning, men efter månader av illamående och uppsvälld mage fick jag tillslut gå iväg till gyn. Efter olika tester visade det sig att jag inte hade ägglossning, jag fick något som heter pergotime. Bärjade med en tablett och efter fortsatta blodprover fick jag hela tiden öka, men inget hände. De bad oss vänta i två år innan de kunde skicka remiss till fertilitetsklinik. Jag som så många andra hängde mycket på familjeliv där jag ventilerade mig med en tjej som bodde just i Örebro, hon tyckte detta var så galet, så sa att jag skulle ringa fertilitetskliniken direkt. Jag gjorde detta och de blev ju tokiga av läkarens påhitt om remiss, för om man inte kan få ägglossning eller mens, vad väntar man på då? Detta gällde givetvis de som hade fungerande ägglossning och mens. Givetvis skulle jag få hjälp. Vi fick tid ganska snart och vid detta laget hade vi gift oss, åkt på bröllopsresa och vi var nog i dec 2006. Spermaprover lämnades och olika provtagningar togs på mig, men även ultraljud och där såg de att jag hade något som kallas PCOS. 
 
Vad är det då?
 
PCOS är en förkortning på Polycystiskt ovariesyndrom, det är en hormonell rubbning som kan drabba kvinnor, ungefär 6-8 % av alla kvinnor i fertil ålder beräknas ha PCOS. 
Ordet betyder äggstockar med många cystor, de är äben förstorade. Detta räcker däremot inte för att ställa diagnos, utan måste även innehålla menstruationsstörningar och viss del  förhöjda manliga könshormoner, dvs en kvinna med pcos har ofta en mer mängd behåring än vad andra kvinnor har. Tex, så har jag en mustach och mer behåring på låren. Jag har därmot kommit lindrigt undan mot många andra. 
Cystorna ligger som ett radband och där ska finnas minst 10 cystor och de ska vara 2-8 mm i diameter. 
Många kvinnor lever också med övervikt som de har svårtatt bli av med. Framför allt har många av oss en bukfetma, vilket även jag har. På längre sikt kan detta leda till  ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar samt diabetes 2.



Om kvinnor inte vill bli gravida kan man använda sig av p-piller eller naturlig progesteronkräm, krämen minskar sannolikheten för celllförändringar i livmodersslemhinnan.  Övervikten behandlas med livstilsförändringar och motion. Det finns mindre studier som visar att kolhydratfattigkost eller ketogen diet ger lovande resultat. Efter viktnedgång kan menstruationscykeln normaliseras. 
 


För kvinnor som vill bli gravida finns flera olika förslag. Det första är det som jag fick prova vilket var pergotime, vid trippelkur (dvs tre tabletter/dag) så fick jag tillslut ägglossning. Pergotime stimulerar mognaden av äggblåsor vilket kan medföra ägglossning.Behandlingen övervakas med blodprover, dels för att se om ägglossning inträffar, men också för att kontrollera antalet mogna äggblåsor då pergotime ökar risken för flerbörd. Det visade sig att de inte ville ha flerbörd just för att det ökar riskerna för modern (om jag förstod det rätt).
Fertilitetskliniken kom med rådet att ändå gå över på nästa steg, injektioner. Detta innebär att kvinnan injicecerar sig själv i magen med FSH-injektioner som då stimulerar äggmognad.  Denna behandling kräver nogrann övervakning via ultraljud av specialist för att förhindra överstimulering (som gör skitont) och flerbörsgrviditeter. Det sista vi gjorde var att när ett, mac två ägg var 17 mm, så fick jag injicera mig själv med en ägglossningsspruta. Resten gör man precis som vanligt. 
 
Jag har då fått göra detta med båda mina barn och längst injicerade jag magen (där är där man sticker sig) i 35 dagar, dagligen. Så länge slemhinnan var ok, så var det bara att fortsätta. Kan ju meddela att hormonerna i kroppen åkte berg-och dalbana. Det var fruktansvärt. W kom till på andra försöket, vilket var ok, sonen tog det 12 månader med och då blev jag tvungen att avbryta behandlingen i tre månader för jag orkade inte helt enkelt. 
 
2015 blev jag gravid naturligt igen utan att jag visste om det, denna gång var jag nog längre gången då jag börjat känna av symtom av en graviditet. Dettabslutade också i ett missfall. Jag hade slutat med p-piller för det kändes så meningslöst på någotvis. Då kände jag inget, men i dag saknar jag "hen", jag tänker mycket på hur de skulle ha sett ut, hur gamla de skulle vara. Däremot så har jag accepterat det som hänt, det är mer som ett minne, ett minne som bara finns där i ens hjärta. Mina två änglabarn. 
Samma dag som missfallet så gick min mormor bort, ungefär om att hon tog med sig ärtan upp till mamma. Jag hade berättat detta för en av mina släktingar när hon berättade om min mormor. En vecka efter ringer jag upp en annan av våra släktingar som stod min mamma nära och därmed även min mormor, jag berättade för henne om missfallet och hon frågade hur det kom sig att jag blev gravid. Jag berättade att jag inte åt p-piller och får höra att det är som att döda sitt egna barn. Smärtan av allt blev olidlig och efter det har inget kunnat åsterställa min relation till henne. Jag förstår att hon sörjde som många av oss andra också gjorde, men det ger en inte rätten att säga vad som helst till en människa, särskilt inte en som önskar fler barn, men som vet att jag aldrig kan få. Alla försöker är en risk till missfall, något jag aldrig mer vill gå igenom igen. Mina änglabarn kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
 
Jag tror jag är den personen som har absolut mest av olika diagnoser i mitt liv. Antar att vissa bara föds med den oturen?!

Jag skulle vilja ha en tatuering som minne. Den översta ängeln med det gröna bandet. 













#1 - - Madde:

Du har vernligen fått gå igenom mer än de flesta. Då man hör din historia kan man prata om att livet inte är rättvist

Svar: Jag ser det mer som att jag lärt mig att hantera saker efter vägen som jag kan lära andra av ❤
För mig finns det så många andra som har det värre ❤
sandifighter

#2 - - Anonym:

Bra text! Man lär sig mkt!
Använde aldrig p-piller eller linkade! Hsr svårt att bli gravid df! Men tur det finns andra grejer som funkar också! 😆😍

Svar: 👍
sandifighter

#3 - - Marie:

Det är så starkt att dela detta du går och gått igenom, du är en inspirarion

Svar: Tack ❤
sandifighter

#4 - - Emma:

Tycker du är så bra som vågar skriva och vara så ärlig. Du är så sjukt stark!

Svar: Jag gör det jag behöver för att kunna motivera andra att inte ge upp ❤
sandifighter

#5 - - ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent ★:

Så fint att du delar med dig av den här historien, ja egentligen av allt du berättar om. Jag vet faktiskt en del som har det här och det verkar jättejobbigt :(

Svar: Det är det för många, men jag är ändå så otroligt tacksam för att jag har så lindriga besvär ❤
sandifighter

#6 - - Hannas krypin :

Hur kan man säga så som din mormor gjorde? Förstår att du blev ledsen. PCOS är verkligen inte lätt. Sen förstår jag inte hur läkaren kunde säga så som hen gjorde.

Svar: Det var min moster som sa det, min mormor gick bort samma dag som mf och min morbror en vecka innan ❤ Nu har jag ändå kommit lindrigt undan och det är jag glad otroligt tacksam för ❤
sandifighter

#7 - - Kamilla:

Jag har hört om det problemet men känner ingen som lider av det. . Vilken otroligt klumpig och dum läkare som uttryckte sig så illa

Svar: Ja verkligen 😒 det kändes lite tomt just då ❤
sandifighter

#8 - - Mina:

Bra att du delar med dig även om det är jobbigt. Du är så stark och har gått igenom så mycket ❤ Du är en inspiration för många ❤

Svar: Tack fina, jag hoppas att jag kan vara det, även om det är en eller två så är jag nöjd ❤
sandifighter

#9 - - Anita Birgitta :

Så fint av dig att dela med dig. Väldigt starkt gjort.

Svar: Tack ❤
sandifighter

#10 - - Fnulan:

Att du ens orkar skriva om det.. Jädrarns vilken power du har!!

Svar: Nja det vet jag inte, men vill berätta min historia. Vissa får gå igenom det mesta, även om jag svajjar så står jag ändå här. Jag vet att jag orkade för en orsak, att dela med mig av min historia till andra ❤
sandifighter

#11 - - Wifeey:

Vilket bra inlägg
Så hemskt men väldigt starkt inlägg finaste du
Har de skitet med, tyvärr

Svar: Inge kul, men det finns så bra hjälp att få och det är ändå jättebra tycker jag ❤
sandifighter

#12 - - Yasmine mamma till Dennis och Angelina :

Du lärde mig en hel del, fast jag hade en hel del koll. Fint att du delar din story livet är inte rättvist alls.förstår dock inte hur din mormor kunde säga så.
Kram till dig fina

Svar: Tack, min släkt är lite speciall 😉
sandifighter

#13 - - Ullie:

men Tack att du delar me dej
har oxå ett missfall o det är skit jobbigt . jag har endometerios oxå en jobbig sjukdom så tim är provvrörs barn o ja sessorna kom i varjefall ( mirakelbarn säger de )

tur att ni till slut fått era skatter efter allt du gått igenom <3 fina du <3

Svar: Ja, jag är så tacksam för dem. Oh fy, kan tänka mig att du har det super tufft, har hört att det ska göra riktigt ont 😒❤❤
sandifighter

#14 - - jessica:

vilken otroligt berörande historia vännen ❤️. Fattar inte hur man kan jobba som läkare, eller med människor i huvud taget, om man är så klumpig oförtående och korkad så man säger något sådant 😒

Svar: Nä inte jag heller, han höll på att beröva oss två år om inte jag kollat upp det 😒
sandifighter

#15 - - Fröken Rödlök :

Fy fan för pcos. Jag har misstänkt det i många år då jag har såna problem men visade sig inte finnas som tur är.

Svar: Ja det är tufft, men jag har tur som har så få känningar av det ändå ❤
sandifighter

#16 - - Åse:

Du är modig som vågar dela med dig av ditt liv i olika ok låter:)

Svar: Tack fina du ❤
sandifighter

#17 - - Pärla:

Fina du, det gör så ont att läsa. Jag har det inte själv men har trots de kämpat med att bli gravid i 10 år och det tar på en.

Svar: Det gör det verkligen ❤ jag önskar er all lycka till ❤
sandifighter

#18 - - Amanda :

Intressant inlägg att läsa tycker jag ❤️

Svar: Tack ❤
sandifighter

#19 - - Anna:

Så bra inlägg! Nu har jag lärt mig en massa nytt! Kram! <3

Svar: Så kul att jag kunde lära dig nytt ❤
sandifighter

#20 - - Annika Andebark:

Fy, vad jobbigt det måste vara att förlora ett barn. Förstår att det finns med en resten av livet.

Svar: Ja, det är tufft 😒
sandifighter

#21 - - Malin Lundskog:

DEN tatueringen blir så fin!

Och wow för dig som delar med dig av både kunskap och egna erfarenheter!

Kram M

Svar: Tack ❤
sandifighter