Mitt liv del 3 och den sista om min historia, men det kommer en framtid och denär min. Långt inlägg

Jag föddes en vårdag i Maj, mina föräldrar har inte varit eniga om det regnade eller snöade den dagen haha, men nederbörd kom det.

Jag döptes i augusti till Sandra, Therese, Sylvia. Ett namn jag under min uppväxt hade problem med. Mitt namn var ju så vanligt och om jag hette Alexandra eller något sådant så hade jag kanske varit en accepterad tjej.

Tillbaka till min start i livet. Min mamma kunde bara lite svenska när jag föddes så jag blev uppväxt med det engelska språket, vilket jag senare i livet har haft en fördel av. Eftersom jag själv inte har några minnen så har jag fått gå efter vad korten visar och vad mamma berättat. På korten ser man i alla fall en glad och go tjej. Var jag det? Troligtvis för detta var ju innan jag insåg vad livet innebär, vad livet kan göra för en liten tystlåten tjej med en mamma från en annan kultur. Allt detta var innan allvaret började.

Min mamma berättade att jag var lillgammal, en liten tös som förstod när mamma berättade att hon kände sig ensam och ledsen. En liten tös som kunde trösta och älska sin mamma. En liten tös som fick höra om alla problem min mamma hade med sin släkt och min pappa. En liten tjej som fick höra att det var våra hemligheter och att den lilla tjejen skulle vara tyst om det vi pratade om. Allt detta har jag inget minne ihop, men med tanke på vad mamma berättade och hur jag blev behandlad som äldre så förstod jag att det var ungefär så här starten av mitt liv såg ut. Sakta men säkert byggde denna lilla tjej en mur ikring sig, hon tyckte människorna omkring hennes ÄLSKADE mammas liv var elaka, dumma. Detta gällde de flesta, både pappa och andra släktingar.

1989, 9 år gammal byggde vi hus och flyttade från den ena delen av stan till den andra. Enligt min mamma sa hon långt senare att jag de hade gett mig val, stanna kvar i min gamla skola eller byta skola. Enligt henne hade jag velat byta skola. Hon har också sagt att jag hade problem redan i min gamla skola med retningar, detta har jag varit tveksam till. Den känslan jag får när jag tänker på de två första åren av min skolgång är glädje och acceptans. I och med att mina minnen är borta så är det svårt för mig att säga emot henne. Jag vet ju inte helt säkert hur det var.

Att börja en ny skola med en utländsk mamma var tufft, att en tjej från den katolska kyrkan hade sagt att jag kom från djupaste djungeln hjälpte tyvärr inte, jag var märkt som konstig redan där med en gång. Tredje klass var tufft, det var en svår klass och det gjorde inte saken bättre, det var allt från att vi åt mitt huvud när det var chokladboll på roliga timmen. Jag blev tyst och inåtvänd, kanske var jag det redan från början. Jag vet inte och jag litar inte på min familj som gjorde allt, sa allt för att det skulle vara till deras fördel, även om det gällde en egen familjemedlem. Jag ville tillbaka till min gamla skola och jag hade tappat all kontakt med mina gamla klasskompisar. Jag inser ju idag att det var något mina föräldrar skulle hjälpt mig med, det har ju jag och min viking hjälpt våra barn med. Jag kände mig ensam och ville tillbaka, det minns jag för det var ungefär här jag fick tillbaka mina minnen, under detta året. Jag minns att jag hade kalas för mina gamla kompisar innan jag flyttade. Kanske var det flytten som hjälpte mina minnen tillbaka.

Någonstans här började jag umgås med en tjej 1 år yngre. Jag minns att jag blev gladare igen, men det kom, vad jag tyckte då, ett svek. hon började umgås med en annan tjej och jag kände mig utanför, skrev ett brev som istället för att hjälpa, stjälpte mig. Hon blev givetvis arg och avslutade vår vänskap. Jag minns aldrig att jag pratade med min mamma om allt detta, jag minns aldrig att hon gav mig råd, stöttade mig eller stoppade denna tokiga idé som jag fick. I dag kan jag sörja detta lite, men jag har gjort om mammas fel och brister och istället för att mina barn stöttar mig så vet jag allt om deras liv och kan stötta dem, ge dem råd i deras livsval som de redan har börjat göra. Det är en sak som jag kan känna mig trygg över, min roll som mamma. De lämnas utanför allt detta och det enda de vet är att jag började få "ont i hjärtat" väldigt tidigt, redan som barn. Jag har också sagt att jag vill prata med dem när de känner sig ledsna istället för att de ska låsa in sig på sina rum. Det var nämligen nästa steg. Jag drog ner rullgardinerna och satt där i mörkret, jag valde att vara själv och det var ingen som frågade något eller kom in för att se hur jag mådde. Om de gjorde detta skrek jag bar UT, LÅT MIG VARA! och det gjorde de. Istället för att krama mig och ge mig kärlek just då så gick de undan. Jag blev härmed klassad som den mörka och arga barnet. Den de vuxna var rädda för, den som hotade att anmäla allt och alla till socialen. I rädsla för vad ett litet ensamt barn kunde göra så lämnade de mig ensam där och då, Ensam satt jag och grät, ensam skrev jag mina avskedsbrev, ensam satt jag och funderade på om någon ens skulle sakna mig.


Mobbningen i skolan fortsatte trots att de splittrade klasserna, vi fick önska oss skolkompisar, men ingen av mina önskningar gick igenom, de jag kände mig bäst bekväm med och som jag hade önskat, de tre hamnade i samma klass. Jag blev troligen inte vald av någon och sattes i en klass jag kände mig ensam i. Nu kunde klasskompisarna låtsas vara mina vänner, mamma blev så glad och bjöd hem dem, de fick glass och kakor, efteråt kom skitsnacket. Min mamma var si, min mamma var så. Troligtvis var de bara där för att snoka, för att se om jag levde annorlunda en de helsvenska människorna. Jag dög aldrig, jag var för smal, jag hade fel skor, fel kläder.

Jag minns en yngre tjej jag var vän med, hennes pappa ägde en hamburgarhak som vi hängde på, men de flyttade så småningom ifrån stan.

Jag blev kompis med en annan tjej, hon kom in en kort stund i min klass, men slutade sen igen och även hon flyttade. Det kom in några utländska elever från Iran i min klass på mellanstadiet och det var skönt, de var annorlunda som mig, men tuffare, de kunde säga ifrån, de kunde försvara oss, för givetvis hängde jag med dem. De var ju min mur mot omvärlden. Jag var kär i en kille i klassen, en av dessa tjejer frågade chans åt mig, på den tiden var man tillsammans men inget hände och vi träffades aldrig. Tre veckor senare tyckte de att jag skulle göra slut, sagt och gjort, de gjorde slut åt mig. Det var också den sista pojkvännen i mitt liv tills jag blev 17 år. Tjejerna hjälpte mig att fråga chans, men det blev alltid ett nej, eller ett stort NEJ, ALDRIG!! som de skrek ut inför hela klassen. På högstadiet så fortsatte jag umgås med en av dessa tjejer, men också två tjejer som började i min klass i sjuan. Var jag glad? De var min sköld och ja, jag upplevde många roliga stunder med dem. Jag kunde umgås med dem hemma hos dem ibland och fick veta info om deras kärleksliv. Såg de mig som sina bästa vänner, troligtvis inte. Såg jag dem som mina bästa vänner? Nej, för trots dessa människor så kände jag mig lika ensam. Jag grät lika mycket, de hade sina liv med pojkvänner osv, något jag aldrig fick. Jag var plankan och sen när jag fick former, då var jag tjock. Jag dög aldrig för någon. Hemma var pappa värre ju äldre jag blev. De fortsatte hålla sig utanför min dörr. Jag var ensam hemma, jag var ensam i skolan. Jag klassades som en arg och mörkt barn, ett barn de vuxna sa sig var rädda för. Jag fick däremot fortsätta att lyssna på min mamma och hon var nog min bästa vän i allt detta ändå, men jag berättade aldrig för henne eller någon annan om mina problem. Däremot skulle jag hålla tyst om allt mamma sa, jag kunde däremot inte ljuga och därför kunde släktingarna lätt fråga mig om vad mamma pratade om och jag berättade, men sen kom utskällningen. Det skulle jag ju vara tyst om, det var inget för andras öron. Pappa kunde nu lägga till glappkäft till hans ordföråd (idiot, sjuk i huvudet och så otroligt dum så det är sanslöst) Jag var en rörig tjej som glömde mycket, jag levde ju i min egna värld. Så när något saknades i hemmet så kunde de troligtvis hitta det de sökte i mitt rum, i det stökiga rummet, vilket gav pappa ett större ordföråd, mitt rum kallades numera det svarta hålet, saker försvann där och hittades aldrig igen. Det var riktigt roligt för han att använda hans lilla ordföråd och han kunde skratta gott åt hans små skämt, som det uppenbarligen var för han. Jag hade inte lika kul åt allt det här. .

Inte nog med dessa ord, när jag blev tonåring då började han kalla mig tjock och lat. Mamma hade i alla år också talat om att mina lår var så stora och tjocka att jag inte kunde ha på mig korta kjolar och shorts. Idag har tränar jag mig att använda kortare kjolar och shorts, ett steg åt något så när självförtroende.

Jag odlade ett hat mot min mammas släkt och mot min pappa, ett hat som sedan aldrig gick över, jag kände mig sviken/ jag känner mig sviken av många och i slutet av mammas liv insåg jag att för henne var syskonen viktigare än hennes dotter. Jag minns att trots att jag hade egna barn så kände jag sviken, tom och övergiven. Den känslan följer mig än idag, mammas syskon har ett starkt band sinsemellan och jag får kämpa för att få vara en del av deras liv, i början gjorde jag det, men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara den som ringer, skickar mess, fråga om att ses. Vill man umgås med oss varsegod, men visa det, fråga om att ses. Visa att ni vill vara en del av vårt liv. Troligtvis klassas jag än idag som den irriterade, bångstyriga och arga flickan.

Jag har blivit sviken av de som skulle ge mig trygghet, men också av vänner som jag trodde stod mig nära, detta har gjort att kan jag inte lita 100% på någon så drar jag mig hellre undan och väljer att inte ha människan i mitt liv. Det har varit tufft många gånger, jag har känt mig ensam och oälskad, men det har också gett mig den trygghet jag har idag.

Jag ville ge mina barn en känsla av att tillhöra en stor släkt, men där måste jag svika mina barn pga jag inte orkar. Jag vill inte klassas som barn längre, jag vill klassas som en vuxen, där de kan se mig och mina barn och hur fina, lugna och självständiga de är .Jag vill inte att de ska behöva tävla mot mina kusiner som är jämngamla. Jag orkar inte höra om andras barnbarn. Jag vill bi sedd och det har jag aldrig blivit. En enda människa såg mig för den jag var och det var min älskade tremänning som dog i sviterna efter en MC-olycka. Den enda släkten jag behövde och ville ha. Den jag aldrig behövde tävla mot, som aldrig tryckte ner mig och som såg upp till mig.



Sommaren innan gymnasiet så bestämde jag mig för att ändras och det gjorde jag. Jag blev pratsam, glad och framåt. Jag tillhörde ett litet gäng, vi kanske inte var de mest populära, men vi hade kul ihop. Min depression var redan då kronisk och i perioder kom det där tunga. Jag fortsatte leva i min gråa värld och gör det en idag, Jag har lärt mig massor om mig själv under min resa och jag är starkare idag än jag någonsin varit. Jag ger mina barn det som jag aldrig fick, jag säger till min make när han blir för hård mot dem. Regler ska finnas, givetvis, men de måste också kunna tänka själva och med motivation gör de det, kanske blir det fel, men då finns jag här som deras skyddsnät. De har sina bästa vänner och det är så mysigt att se. Vi umgås med makens släkt där vi är älskade och vi behöver inte höra av oss, de hör av sig också om det behövs. De ser mina kort på mina barn på sociala nätverk och kan säga att de är fina, de lyfter mig och berättar för oss att vi är fina föräldrar som fostrar våra barn så bra. Mina barn har respekt, de kan säga ifrån, de har medkänsla mot de mindre lycklig lottade, de ser inte funktionsvariationer som ett problem utan mer som något totalt vanligt. De är inte rädda för det som är annorlunda utan vi kan prata om det, fundera på det och om det är något vi inte vet så letar vi reda på information om det. De har definitivt inte vuxit upp med hemligheter de måste bevara, de har inte vuxit upp med sexuella ofredande, de har inte växt upp med mobbning. Mina barn anses inte vara annorlunda eller speciella. Mina barn har vänner, dottern har haft sin första pojkvän och fick göra slut när hon själv ville haha.

Mina barn är barn och min dotter är på väg in till tonårsvärlden, hon är arg, hon är glad, hon är ledsen och hon är uppkäftig. Alla känslor i ett, men det är okej, alla måste få gå igenom detta, hon är inte otrevlig eller dum, hon är som hon ska, hon växer och blir sin egna människa, vi skäller inte på henne, vi låter henne vara, men fortsätter att guida henne genom livet. Så länge våra barn behöver oss kommer vi finnas där, vi kommer älska, trösta och glädjas tillsammans med dem. Är de arga, ledsna så finns vi där för att prata om känslorna.

Jag är allt det där som mina föräldrar aldrig var, jag är den jag behövde när jag var liten, men som aldrig fanns hos mig. Även om jag har mina jobbiga perioder så är jag stolt över att jag klarade tillsammans med min viking fostra dessa enormt genuina barnen till egna, självsäkra individer. Det som jag aldrig var och fortfarande inte är.

Foto: IBfoto (Ida Boman)

Jag vet att min depression är ärftlig, men jag såg min mamma gråta, jag fick höra att det var mitt fel att mina föräldrar bråkade och då trodde jag på detta, idag vet jag att det var min självständighet som tittade ut, mitt testande inför vuxenvärlden.

I dag vet jag att om man har dystymi så tror människor att symtomen tillhör personligheten. Kanske kommer mina barn tycka att vi gjorde massor av fel, men det får vi ta, det är en del av att vara förälder, att göra fel som barnen i sin tur kan lära sig av, vi är ju inter perfekta. Däremot känner jag mig trygg i mitt föräldrarskap, för om någon av mina barn visar tecken på depression så vet jag att jag kan se dessa tecken och då kan de få hjälp med en gång. Mina barn vet att mitt "ont i hjärtat" är ärftligt och att jag vill att de pratar med mig när de mår dåligt och inte låser mig ute. Genom samtal om allt det jobbiga hoppas jag att de kan hantera sin ledsamhet, genom kärlek hoppas jag att den ärftliga genen stoppas hos mig.

Genom att visa att de får vara de människor de är hoppas jag att de ska känna sig accepterade och kunna växa.

Jag kommer föralltid äta tabletter, jag kommer föralltid ha värk som troligtvis kommer utifrån min barndom. Jag kommer för alltid leva med ångest, men förhoppningsvis ska tabletterna hjälpa mot de svarta tankarna, de gråa vanliga kan jag leva med, men de svarta är tuffa, förhoppningsvis kommer jag fortsätta leva, fortsätta min resa med min viking, se mina barn växa upp och skaffa sig jobb och eventuellt familj. Jag kan inte säga att jag föralltid kommer slippa det jobbiga, men jag kan säga att jag känner mig äntligen trygg, jag har hittat min plats i livet med min familj och vikingens släkt.

Jag är för första gången i mitt liv hemma, både bland pålitliga vänner och min familj. Jag har denna gång jag självt valt de jag vill ha inpå mig, folk må ha åsikter, jag har hört dem hundratals gånger de senaste åren. Livet är kort, du måste förlåta och bli sams, du kommer att ångra dig. Jag håller med om att livet är kort och därför tänker jag umgås med de som jag vet älskar mig, de jag kan lita till 100% och de som jag älskar innerligt.


Syskonkärlek ❤ Min bror och W ❤Familjen på min kusins bröllop i Sri Lanka.

Jag har förlåtit, jag har också valt att lämna och gå vidare, jag har med dessa texter lämnat det onda bakom mig, kanske en dag blir det till en liten bok, kanske inte, men just nu är jag tacksam för mitt bloggande, att kunna berätta min historia. Jag är nöjd över att se texten sprida sig genom tangenterna, över min blogg. Kanske kan jag hjälpa någon där ute som känner som jag, kanske inte. Fast jag hoppas jag gör. Jag är en av de maskrosbarnen som tog sig fram genom asfalten och överlevde, man kan kanske säga att denna maskros blev uppdragen med rötterna och planterad bredvid andra blommor, bland blommor den hör hemma hos.

Jag har gått igenom massor och människor runt mig tycker nog att jag berättar för mycket, de som inte vill att min historia ska komma ut, delas med världen, men detta är MIN historia, så som jag uppfattade allt, den kanske är felaktig, den kanske är rätt, jag kanske är galen, men det är mina ord och min blogg. Jag har förlåtit, lämnat och gått vidare och jag har valt mitt liv själv.

Livet är kort och jag har valt att leva mitt liv med kärlek, trygghet och aldrig behöva skämmas för den jag är ❤

Missa inte den underbara facebook gruppen #länkamedkärlek.

#1 - - LifebyJia:

Roligt att du vill dela med dig. Jättekul att få se så gamla forton av dig också 😊

#2 - - Linda:

Tack! Så fantastiskt stark och mmodig du är, en förebild. Jag känner igen mig i mycket även om min uppväxt var väldigt annorlunda. Hur du resonerar kring barnen och vad du vill ge dem, så vackert och så sjukt starkt när man själv inte haft en trygg barndom (känner igen mmig massor här).

#3 - - katjaziden:

Vilket starkt inlägg!! Mobbning är förfärligt!! Barn kan vara så elaka!!

#4 - - evelinalundin:

Vilket stark inlägg. Starkt att du delar med dig om din uppväxt och allt du varit med om

#5 - - Orsakulla mamma vid 20 specialpedagog & doula:

Så hemsk berättelse och det känns hela in i kroppen att läsa detta, ditt liv har verkligen varit fyllt av svek och det gör ont att du aldrig fick stöd från någon vuxen genom allt du gått igenom. Dels händelsen ovan med mobbningen, men även det med övergrepp, och dina föräldrar. Stor kram!

#6 - - shinelikeapearl:

Vilken historia, mobbning bland annat ät så hemskt, barn framförallt kan vara så hemska. Fast de lär sig väl av de vuxna tänker jag. Tråkigt att du aldrig kan ara "frisk" men känns som att du har det bra ändå, så skönt när man landat i sig själv <3

#7 - - madelenekirk:

Otroligt starkt inlägg och fy vilken händelse. Så otroligt starkt av dig som delar med dig utav din uppväxt och jag kan lova dig att detta inlägget kommer hjälpa en massa!! Stora mega kramar <3

#8 - - JuliaElisabeth:

Vilket starkt inlägg och så modigt av dig att dela med dig! Mobbing är hemskt, har själv blivit mobbad. Stor kram till dig ❤

#9 - - Anna:

Oj. Jag sitter med tårarna i ögonen och gråten i halsen när jag läser. Du har gått igenom så otroligt mycket, just nu skulle jag vilja ge dig en kram en stor bamsekram & så skulle Jag vilja säga till dig att du är stark. Och du är en sån otroligt fin människa. Du har ett stort hjärta❤️❤️

#10 - - moiii:

Kul att du vill dela med dig, du har verkligen ett stort hjärta ❤️

#11 - - Lovisa:

Wow vilket inlägg! Märks att du lagt ner mycket tid på det! Kul att du delar med dig tycker jag!

#12 - - Sara:

Det är Din historia, Din upplevelse och INGEN har rätt att försöka ta den ifrån dig eller säga att du inte får berätta den. Jag är så glad över din relation till dina barn och hur din stolthet alltid skiner igenom när du skriver om dom. Men, jag är också arg, arg över hur vuxenvärlden lät dig växa upp alldeles för tidigt och hur du inte kunde få vara ett barn, ett barn med någon vuxen som din trygghet. Fina, fina du om du visste på hur många olika plan din historia berör mig.. Kram

#13 - - Hannas krypin:

Jag har läst dina tre delar nu och jag blir så illa berörd av allt du varit med om! Du är stark och verkar vara en fantastisk människa! Kram <3 <3

#14 - - Snabela:

Blir så berörd av din text. Denna text är din historia, det är din sanning så som du minns den, de gör den inte mindre sann för det.

#15 - - SofiaLissmyr:

Jag har läst alla dina delar nu och jag blir lika berörd varje gång. Jag blir så sjukt ledsen av att läsa detta, det gör så ont. Man märker verkligen att du har lagt ner mycket av din tid på dessa inlägg och det ska du verkligen ha cred för 😊 <3

#16 - - Jennysvardag:

Fy så mycket som du har fått stå ut med. och så stark du har blivit av allt tråkiga som har hänt dig i ditt liv. Det har vart intressant att få läsa dina 3 delar. Så skralt av dig att dela med dig ❤️

#17 - - Dajsiiiy:

Du hae fått stått ut med mycket men du är sån stark person ! Vackra du❤️

#18 - - Fnulan:

TACK TaCK för att du har tillit till mig och vill berätta din historia. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt men jag är glad och tacksam för att du förlåtit och är så klarsynt över allt som hänt. Du är en överlevare!

#19 - - Elisa:

Jag blev såå glad när jag kom till delen där du pratar om dina barn och hur du är vad dina föräldrar aldrig var. Du har tagit dig igenom ett helvete känner jag efter att ha läst dina tidigare inlägg och jag är så imponerad över var du är idag!

#20 - - Sannaevelyne:

Vad du har varit med om... inget barn ska behöva ha det så! Underbart hur du pratar om dina barn! All kärlek till dig!

#21 - - Elisabeth:

Tack underbara du för ett starkt berörande inlägg. Du är en stark person med ett underbart hjärta ❤

#22 - - Mrs.Kjellström:

Oj, är totalt mållös av din historia. En del människor ska inte vara föräldrar alltså. Men du e riktigt stark som inte blev totalt knäckt både psykiskt och fysiskt. Visst du har kanske inte arbetat bort allting än men du står fortfarande upp båda benen på jorden.

#23 - - Michelle:

Vilket fint inlägg har oxå varit med om mobbning g och det är inget kul . härligt o höra att du valt att leva i trygghet och med kärlek i livet 💕 man ska aldrig skämmas för den man är , snarare ska man va stolt över den man är 💕

#24 - - hanilas:

Oj! Vet inte vad jag ska säga! Blir illa berörd ingen ska behöva gå igenom det du har gjort! Så fint du skriver om dina egna barn! Kärlek o styrka till dig

#25 - - sweetwords:

Ojj vad du varit med om mycket, verkligen starkt av dig att dela med dig, det är rörande

#26 - - Carolina:

Kul att du delade med dig❤️ så rörande att läsa!

#27 - - Sarah:

Vad du har varit med om mycket saker. Ingen ska behöva ja det så. Fint skrivet om dina barn.

#28 - - Madde:

Du har varit med om så mycket, och ändå så ödmjuk. Jag är så imponerad av det. En hel del i din historia känner jag igen, utanförskapet, en dysfunktionell familj. Så fantastiskt att du kan se vad som inte var bra, och försöka ändra på det. Kram

#29 - - 2barnsmammaochfru:

Vilken resa du haft under din uppväxt .. Lite av det du skriver om känner jag igen mig i .

#30 - - Annica:

Men älskade du! Vilket liv du har haft! Kramar på dig!

#31 - - Anneli @ spinkfinger.com:

Jag har läst alla delar nu. Så starkt att du delar. Du har fått stå ut med så fruktansvärt mycket, jag blir nästan mållös. Det du skriver om dina barn är så galet vackert och du är en fantastisk person, glöm inte det ❤️

#32 - - sandifighter:

#33 - - sandifighter:

Tack snälla. Skönt ändå att jag inte är ensam ❤

#34 - - sandifighter:

Tack snälla ❤

#35 - - sandifighter:

Tack snälla. Ja mobbning är hemskt och tack för att du orkade läsa all min text under alla mina 3 delar ❤❤ det betyder mycket ❤

#36 - - sandifighter:

Tack ❤

#37 - - sandifighter:

Tack snälla. Ja det är tufft att känna det där sveket från alla vuxna och att det aldrig fanns någon vid min sida. Värst har det varit sen jag själv fick barn, jag skulle göra vad som helst för mina barn och vi pratar mycket mer med varandra som familj än vad jag och mina föräldrar gjorde ❤

#38 - - sandifighter:

Sant, det är faktiskt superskönt att känna sig hemma ❤

#39 - - sandifighter:

Tack snälla, betyder så mycket ❤

#40 - - sandifighter:

Tack snälla, ja mobbning är hemskt 😔

#41 - - sandifighter:

Tack snälla fina du för så underbara ord ❤

#42 - - sandifighter:

Tack ❤

#43 - - sandifighter:

Ja, det har jag verkligen gjort, det har varit en tuff berättelse att berätta, men jag behövde få ur mig allt ❤

#44 - - sandifighter:

Tack snälla, dina ord betyder så mycket för mig. Jag dög aldrig någonsin till, men jag vill att mina barn ska veta att allt de är gör mig stolt. Jag vill visa dem att hos mig finns det alltid kärlek och trygghet att hämta ❤

#45 - - sandifighter:

Tack snälla söta du ❤

#46 - - sandifighter:

Tack snälla ❤

#47 - - sandifighter:

Ja, det har jag gjort, det har varit en tuff berättelse och även om ingen hade läst den så har det varit skönt att få ut den ur mig ❤

#48 - - sandifighter:

Och tack fina du för dina fina ord ❤

#49 - - sandifighter:

Tack snälla du ❤ och tack för att du läste alla mina långa inlägg ❤

#50 - - sandifighter:

Tack fina ❤

#51 - - sandifighter:

Tack snälla söta du för att du ville lyssna på min historia, det har betytt mycket för mig ❤

#52 - - sandifighter:

Tack snälla. Ja jag har jobbat med mig själv och kommer få fortsätta jobba med mig själv för att vända allt det onda till det goda ❤❤

#53 - - sandifighter:

Tack snälla ❤ de är mitt allt och jag vill att de alltid ska veta att hos mig finns det kärlek och trygghet ❤

#54 - - sandifighter:

Tack ❤

#55 - - sandifighter:

Det gör jag och jag kommer inte ge upp, fast jag velat så många ggr, jag fortsätter framåt ❤ tack ❤

#56 - - sandifighter:

Tack ❤ mobbning är hemskt ❤

#57 - - sandifighter:

Tack ❤

#58 - - sandifighter:

Tack ❤

#59 - - sandifighter:

#60 - - sandifighter:

Tack ❤

#61 - - sandifighter:

Tack snälla ❤

#62 - - sandifighter:

Ja det har varit tufft ❤

#63 - - sandifighter:

Tack ❤

#64 - - sandifighter:

Tack snälla ❤ och tack för att du orkade läsa alla delar ❤

#65 - - Kirsi:

Fina, underbara du. Mitt hjärta går sönder för all den elände och ensamhet du har behövt utstå it ditt liv. <3 Men du är så stark och så underbar. Du finns där för dina barn och du läker. Varje dag läker du och kan släppa en liten bit av de skador livet har gett dig. Kanske kommer du aldrig må sådär som du ville, men det betyder inte att ditt liv och ditt perspektiv inte är värdefullt. Du är så värdefull och du har lärt mig så otroligt mycket. <3 Kram.

#66 - - Maddesdagbok_foton:

Spännande läsning men ändå är det mycket man känner igen sig i . Funderar du inte på att göra en bok av ditt liv med dessa delar? Du är en kämpe, du är värdefull och du är stark! Kraam♥️🙏🤗

#67 - - Malin Lundskog:

Förlåta är något av det mest befriande och hälsosamma vi kan göra. Jag förlåter både mig själv och andra varje morgon i min skrivprocess. Underbart är det. Bra jobbat av dig att förlåta allt d har varit med om!

#68 - - Annika Andebark:

Någotn sa att det är i motvind drakarna lyfter. Starkt av dig att orka berätta. Stor kram

#69 - - Ulrica:

Så fint att du funnit en tillvaro som fungerar för dig, efter en lång tung historia!

#70 - - Lite mera rosa - Cornelia Tonéri:

Så fint att du hittat din egen tillvaro och känner att barnen lever som du aldrig fick 💕

#71 - - sandifighter:

Tack snälla ❤ det är verkligen befriande för själen ❤

#72 - - sandifighter:

Tack snälla du. Ja, jag vill inte gömma mig mer, jag är stolt över att jag har orkat och ser ljust på min framtid ❤ Det är skönt att lätta på bördan ❤

#73 - - sandifighter:

Tack, ja det är riktigt skönt ❤

#74 - - sandifighter:

Ja, jag är så stolt att jag lyckades stoppa cirkeln och hitta min väg ut för att leva i ren kärlek ❤