Första föreläsningen om kronisk depression.

Egentligen vet jag inte vad som fick mig att säga ja. Just den stunden just då, precis efter att munnen öppnade sig och sa ett ja, funderade på vart det kom i från. Var det verkligen jag som hade sagt det och givetvis är det ju bara jag som är tillräckligt kansig för att göra en sån sak haha

Efter det skrev jag upp en berättelse som blev lite för mörk, så jag fick rätta till och fixa till. Jag fick ett som var fullt okej. Jag tränade innan, men det gick trögt, det föll sig inte naturligt, det var som att stå framför en betong mur som man skulle klättra igenom. Hur ska jag med min sociala förbi klara av detta, tänk om jag svimmar på scen. Kommer jag ens komma dit eller kommer ångesten komma igång. 
Konstigt nog så reagerade jag på att jag inte ens var nervös dagarna innan. 
Ni må tro att jag blev förvånad över mig själv. Aldrig föreläst, ska plötsligt göra det inför en öppen föreläsning och jag hade ingen aning om hur många som skulle komma. Jag hade planerat att jag skulle läsa ur min skift rakt av så slapp jag stå och tänka. 

Jag kom i tid som jag skulle på dagen D, vi som inte hittade i Karlstad gick i samlad trupp och vi skulle soundchecka, sen blev det att sitta och vänta. Maken och arbetskompisen skulle komma, men de dök inte upp, jag tittade på telefonen och började fundera ut vad som kunde ha hänt. Skulle någon ringa och säga att de låg på sjukhus? Tillslut la jag ner telefonen i min väska. Om jag får ett samtal så kan jag inte gå upp och föreläsa. Nej, han fick i så fall vänta med något allvarligt tills jag var kvar. 
 

Jag var nummer tre upp på scen och mina papper låg på golvet, jag hade mikrofonen klar, men på mute. Jag försökte plocka upp mina papper och se till så att jag inte kom åt mikrofonen samtidigt. 
 
Precis då. I just den stunden som jag skulle resa på mig och gå upp, for alla papper ut och drumlade runt i en enda hög i total oordning. Alla som känner mig vet att det är så typiskt mig.
 
Jag går upp på scen och läser de första raderna, de som skulle dra publiken till mig, de som skulle undra vad jag skulle prata om, jag börjar sen med vem jag är och medans jag vänder på bladet inser jag att nej, redan från början låg de fel. 
 
Ja, ja..ingen panik. kom igen Sandra. Sen körde jag från hjärtat, jag tänkte inte ens och jag minns inte ens vad jag sa. Maken spelade in för han hade hunnit dit innan jag startade, han låg alltså inte i koma *skönt*. 
Jag har vägrat att se inspelningen, jag törs inte. Vikingen min har ju rätt, för att förbättras och lära mig så måste jag kika på den, Det är bara det att jag är så hård mot mig själv. 
Flera kom fram efteråt och sa att det var ett viktigt ämne jag lyfte fram, samma människor sa också att jag hade gjort föreläsningen bra, att min berättelse var gripande. Jag antar att jag då lyckats med den, att jag ändå gjort den bra. Tanken på att se mig själv på scen ger mig däremot en panikartad känsla.
Vad säger man, att man är ens värsta kritiker och jag antar att jag är precis så. 

Foto: Joanna Halvarddsson.
Visst ser jag ut som en riktig föreläsare?

Nästa gång vet jag att jag kan stå inför folk, att jag kan röra mig på scen och att jag faktiskt kan föra fram ett budskap och det är spännande att se min berättelse gå hem hos människor och att folk förhoppningsvis kan bli hjälpta. Jag ska ändra innehållet lite, jag ska definitivt ta bort mina lappar och bara ha minnes anteckningar och resten ska jag repa in. Jag var hög hela torsdagen och i går på andrenalin och i dag har det varit sängläge och det är okej med det också. 
 
I går fick jag godkänt på mitt sjukintyg fram till sista februari också, det känns underbart skönt faktiskt. 
 
Jag har lite nya planer för min blogg. Dels så ska jag sluta dela den i flera grupper, i dag har jag inte gjort det alls och det har varit superskönt. 
Jag kommer vara kvar i två facebook grupper och dessa är faktiskt lagomt. 
Jag kommer rikta in mig mer på mitt liv med depressionen och kronisk värk. Jag har bland annat en spännande bloggserie på gång som jag hoppas ni följer och som jag hoppas ni delar. 
Jag vill nå ut till rätt sorts människor, kanske inte att alla förstår, men att de kan se vad vi kämpar med varje dag i vårt liv, kanske kan de komma med positiv input som kan hjälpa oss med kronisk värk. 
 
Så hjälp gärna till att dela min blogg, via facebook, grupper, mail. Ja hur ni nu vill. Jag är tacksam för minsta lilla människa som vill läsa och som kan bli lite hjälpta av min blogg. Ställ gärna frågor, kom med förslag på inlägg, det jag inte kan svara på, tar jag reda på. 
 
Nu kör vi mot nya mål, häng med!!
 


 

För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. 
Där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.
 
Gillar du inlägget så glöm inte att trycka på hjärtat, det skulle uppskattas mycket ❤
 



#1 - - Amanda :

I bland kan det bli lite för mycket blogg grupper vad spännande med en blogg serie <3

#2 - - Liw:

Vad modig och cool du är! Att hålla i föreläsningen trots oreda i alla papper och fortfarande vara lugn är imponerande! Var stolt över den positiva kritiken du fått och håll i den ett bra tag innan du ser på filmen och blir självkritisk. Det hinner du senare. 😉

Låter klokt att bara posta i några grupper. Måste vara stressande med många olika 😅🥰

Svar: Ja det har det verkligen varit, har sett filmen nu och blev impad av mig själv 😉
sandifighter

#3 - - Mina:

Otroligt bra gjort att genomföra föreläsningen även om dina papper var kaos. I bland kan det vara bättre att prata från hjärtat <3 Du gör rätt i att sträva mot nya mål och göra det som passar dig bäst. Ser mycket fram emot att läsa dina kommande inlägg vännen <3
Även om jag aldrig kan förstå hur det är att leva med den värk du gör så är det inspirerande att läsa om en människa som kämpar mot sina mål för att lyckas, trots svårigheter. Så stolt över dig <3

Svar: Tack snälla, jag hoppas jag inspirerar fler ❤
sandifighter

#4 - - Amanda:

Jag tycker du är så himla modig och duktig som gjorde det. Jag är ju så blyg av mig så jag hade nog varit så nervös så jag knappt hade kunnat prata. Men du inspirerar mig <3 En dag vill jag med föreläsa :)

Svar: Tack fina ❤
sandifighter

#5 - - Hanna Karlsson:

Alltså du är så bra! Och köra föreläsningen från hjärtat, grymt ju. Kul att du fick så bra feedback.
Vissa dagar funderar jag också på att sluta dela min blogg. Iallafall i de här grupperna där man ska skriva engagerade kommentarer. Nu har jag visserligen bara en kvar då jag åkte ur den ena. (Åkte ur är väl kanske inte riktigt sant. Det var ett gemensamt beslut). Idag tänkte jag inte dela min blogg i dagtråden. Känner att jag har tillräckligt att göra ändå.
Kul med nya mål för bloggen! :-)

Svar: Jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag hinner knappt följa de bloggar jag har. Jag får helt enkelt bara gå på känsla av att jag fixar det ändå ❤
sandifighter

#6 - - Fnulan:

SÅ modig och duktig du är. Jag är så stolt över dig, hoppas att du också är det. Vad skönt att du bestämt dig för att minska på stressen med delning på Facebook. Som vi skrev till varandra var jag också tvungen att göra det eftersom jag inte mår bra av stressen. Stor Kram

Svar: Ja, det har varit så underbart skönt, har suttit på bloglovin i stället och följt de bloggar jag gillar ❤
sandifighter

#7 - - Kamilla:

Du ser verkligen proffsig ut där du står med micken. Skönt att det gick bra

Svar: Ja visst gör jag hihi ❤❤
sandifighter

#8 - - Anonym:

Jag som skrev om att jag har fibro och dåliga höfter...kan inte heller gå eller cykla så har fått en eloped genom vården och det är en stor frihet..

Vad modig du är, jag hade aldrig vågat...tyvärr för fler skulle behöva ut o prata om kronisk värk, trötthet och allt annat som kommer...bra gjort!

Svar: Tack snälla du ❤
Ja, du...jag har funderat på en moped eller liknande så jag kan åka med när familjen cyklar ❤
sandifighter

#9 - - Anonym:

Jag med höfterna är hon från Mirres sida förresten. 🙂
Återkommer säkert, skönt att se någon annan med samma och dina erfarenheter och så...

Svar: Ja, det hoppas jag verkligen ❤ finns inte så många bloggar med just kronisk värk ❤
sandifighter

#10 - - Anna:

Wow, vilken cool grej. Kan tänka mig att man verkligen växer inombords av att våga gå upp på scenen. Det är som de säger - det är utanför comfort zonen det händer ☺️

Svar: Precis så är det 👍👍
sandifighter

#11 - - carro:

Tycker ändå att det var stark gjort av dig att ställa dig uppe på scenen och föreläsa.Det är väldigt starkt gjort,tross att papperna flög runt

Svar: Tack, ja faktiskt är jag riktigt nöjd själv ❤
sandifighter

#12 - - Yela:

Vännen du är helt fantastisk! Så stark och modig som går upp och vågar dela med dig❤️ Massa kramar min fina vän

Svar: Tack fina du ❤
sandifighter

#13 - - Popprinsessan:

Wow, vad häftigt! Kan bara tänka mig vilken känsla det måste vara nu efteråt! Grymt gjort av dig! Och förmodligen bra att dra ner på alla FB-grupper och stressen det medför.

Svar: Ja, jag kände att det bevövdes, får försöka få upp läsarantalet ändå 🙂
Det var så fantastiskt härligt att stå där uppe ❤
sandifighter

#14 - - Malin Lundskog:

Grymt bra jobbat av dig! Säkert bättre utan papper ;-)

Och kloka val med fb-grupper osv. var sak har sin tid!

HEJA DIG!
Kram M

Svar: Tack goa Malin, precis så är det ❤
sandifighter