Hjärntrötthet slutar i alla dessa skuldkänslor.

Hej på er mina fina vänner, jag får dagligen veta att fler börjar följa mig och det är så underbart kul, jag är så otroligt glad för det. Jag blir absolut inte ledsen om ni delar mina  inlägg till fler som kanske vill läsa. 
 
Någonting vi har pratat om här hemma är denna hjärntrötthet jag har och all hushållsarbete. Jag har levt med kronisk depression i 30 år och fibromyalgi i 20 år och jag tror de flesta kan känna igen sig i denna skuld man får av att inte kunna göra något. Jag har så mycket planer i huvudet som jag vill få fram, men antingen är jag för trött och då menar jag inte den vanliga tröttheten, utan den där tröttheten som fysiskt och psykiskt dränerar en. Eller så kan jag inte för att jag har för ont, detta ger i sin tur nya tankar och sen har man hamnat i denna kaos av ångest som inte leder någonstans. Min man vill gärna ha fint omkring sig och det vill ju jag med, men i bland kan det ha gått en hel dag och jag har stirrat på den där dumburken, när han kommer hem så har jag inte gjort något alls och då börjar alla dessa skuldkänslorna komma. I bland är det så illa att jag tänker att det borde bli bättre för han om jag lämnade och han skaffade någon som kan tillgodose hans behov.  
 
 
Barnens kompisar kan det vara jätte jobbigt att ta hem, för vad gör man åt kaoset man har hemma, storstädar innan för att man måste och vad händer? Man blir liggandes i flera dagar, det samma gäller ens egna vänner.
- Ni får ursäkta att det är lite rörigt, men jag orkar inte.
Kompisen säger tillbaka att det är helt okej, de förstår!
Men hur kan de förstå, när man själv knappt kan förstå. Jag vill ju kunna ha ett fint hem, jag vill ju kunna ha skinande rent, kunna byta sådant som för länge sedan blivit slitet och gammalt. Jag vill kunna ha rena ytor utan att barnens saker ligger omvartannat. Jag vill inte behöva ha varenda köksmaskin framme, men jag måste, för om jag behöver den så kan inte jag bära ner den själv. Jag orkar inte ta disken för jag kan inte böja mig ner just den dagen. Allt måste planeras in och har jag inte orkat med hemmet så åker jag hellre bort, för ärligt talat trots orden vi förstår, du behöver inte! så finns ändå skammen där. Skammen över att jag inte duger som människa, skammen över att jag inte duger som mamma eller fru. 
Dagarna blir längre i soffan, hushållsarbetet mindre, för man orkar inte, om jag lyckas gå på toa så är det ett under.  
 
 
Jag har den skuldkänslan definitivt och jag tror att det finns fler där ute. Jag vet att vissa respektive inte orkar med och lämnar den sjuka pga detta, vissa vänner blir man av med för att de inte orkar vänta på att de där bra dagarna ska komma. Man blir mer och mer isolerad. 
 
Vad gör man åt detta då?
Ärligt talat har jag inget svar, min man finns där genom vått och torrt, när jag gråter över vem jag blivit så lyssnar han, min man torkar mina tårar, säger ingenting utan bara finns där. Just då är detta allt jag behöver, någon som jag kan gnälla till, slå på, kasta skit på. Egentligen är det ju inte han, egentligen är det hjärntröttheten, värken, den där kraften som inte finns som man vill kasta ut. Man vill att någon ska vifta med ett trollspö och att allt plötsligt blir bra. 
 
Mina vänner finns där, bara ett samtal eller sms ifrån, de som verkligen bryr sig om mig stannar och de andra har för längesedan försvunnit. Vissa dagar måste jag avboka helt, för jag kommer inte upp ur sängen, vissa dagar kan man kanske bara sitta hemma och mysa med sin vän, för det är bara det man orkar. De dagar man har den där lilla kraften så kan jag välja en vän istället för att göra hushållsarbete. Göra något tillsammans, bara för att få de där endorfinerna som man så mycket behöver, för då orkar man ta sig igenom det jobbiga lite till. Den dagen får maken stå i kulisserna, för man orkar inte allt och några dagar efter så måste man helt klart vila så då får schemat stå tomt. 
Det är tufft, jag vet och jag jobbar med detta varje dag, men jag tror inte skuldkänslorna någonsin försvinner. Det gäller i bland att prioritera och jag prioriterar hellre mina vänner och mina barn före städning och plock. Att umgås ger mig mer endorfiner, att få skratta tar bort min ångest och tack vare det orkar jag fortsätta lite till. Skuldkänsslorna kommer allt finnas, men det får vara okej, så länge jag orkar ta mig upp ur sängen, så länge jag orkar vara jag så tänker jag fortsätta att ha min prioriteringslista på det här sättet. Jag gör så gott jag kan, jag är kronisk sjuk och jag fightas varje dag med tankar och funderingar. Kan man inte ta mig som jag är, så är man inte värd en plats i mitt hjärta för där sjudar bara positivitet och glädje för utan det skulle jag aldrig orka med mitt liv.
 
Jag ville egentligen bara berätta att du är inte ensam, vi är fler, men att beklaga hjälper ingen, man har så mycket annat att hantera. Vi har en kronisk sjukdom, den syns inte utanpå, den finns på insidan, men tror du mig inte kan jag visa dig dörren ut ifrån mitt hjärta och liv, för jag är så värd mycket mer. 
 
Glöm inte det, vi är alla männsikor och vi kämpar alla med vårt, men vi är alla värda att bli älskad av våra nära och kära, men endast de som ger oss bra energi, för dålig energi tar kraft ifrån oss, kraft vi inte har. 
 
 

För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.
 
Gillar du inlägget så glöm inte att gilla, det skulle uppskattas mycket ❤
 

#1 - - Anonym:

Det är som om du beskrev mitt liv. :(
Kram på dig

Svar: Jag beklagar att jag gör det, men ändå skönt att vi är fler ❤
sandifighter

#2 - - Ullie:

nä u vvvännen man förstår inte alls o vvvarför denna oändliga trötthet man orkar inte . sen kan ja ju undra varför alltid jag? för jag är inte hemma för att städa o plocka
goa vvännen förstår ej helt <3

Svar: Tack fina, ja inte har vi det lätt inte 😒
sandifighter

#3 - - Therese:

så mycket som jag känner igen mig i det här... så bra skrivet och förklarat!

#4 - - Paulina :

Vad kul med nya följer vännen! Det förtjänar du!
Jag hoppas tröttheten släpper och det blir lättare för dig vännen! Ber av mitt hjärta. Förstår det är jobbigt att ta folk på besök om man inte orkat giort något. Men det är ändå ens hem finns alltid förklaringar ❤️❤️ Styrke kram!

#5 - - carro:

Helt ärligt talat så förstår jag att det måste vara väldigt kämpigt för dig.Har själv aldrig varit i din sitts sp kan inte säga att jag förstår för det är omöjligt att göra om man inte själv har varit där du är.Har ni inte någon gång funderat på att ha städat hjälp någon gång i månaden?Kan inte barnen hjälpa till med sysslorna där hemma?💖

#6 - - Marie:

Fina du. Jag förstår. Gud så jag har jobbat med det där, att släppa hemmets utseende. Tänker att när jag är 80 år, kommer jag ändå minnas de stunderna med barnen och maken eller vänner. Inte disken på hög, ouppackade kartonger eller sorteringssoporna som ständigt väntar i hallen. Så ser vår vardag ut, med två utmattade småbarnsföräldrar som försöker starta egna företag❤️

#7 - - Moa:

Alltid kul med fler läsare! Du skriver verkligen så bra så du förtjänar det ❤️

#8 - - Diana:

Åh, vad jag känner igen mig...det värsta är att jag inte ens blir sjukskriven...jag har ju "bara" ett kontorsjobb och de flesta förstår inte vad hjärntrötthet kan ställa till med. Jag är helt slut när jag kommer hem från en dags arbete och tvingar mig till att fixa någon mat, ofta helt gråtfärdig... och alltid denna känsla av att inte räcka till.

#9 - - Sofie:

Men ibland orkar man inte göra något och det är helt okej. Tur att vännerna förstår ❤️ även om man själv inte alltid gör det... 🙂

#10 - - Therese Carlsson :

Det är bra att vännerna förstår när man är trött och inte orkar. Ja det där med att barn tar hem kompisar när man nyss har städat känner jag igen och att dom tar hem kompisar när man inte mår så bra är inge vidare.
Ha en bra torsdag

#11 - - Alexandra :

Känner så mycket igen mig i det du skriver - framförallt skuldkänslorna! Äkta vänner förstår och stannar kvar oavsett <3

#12 - - nouw.com/Sannaevelyne:

Åh jag lider verkligen med dig när jag läser detta! Vilken pers detta måste vara! Men vilken fantastisk man du verkar ha som stöttar & finns där ♡

#13 - - Jennysvardag :

Jag blir verkligen berörd att läsa din text. Min kollega har ME om du vet vad det är? Om jag har förstått rätt så är det likt fibromyalgi. Efter att jag har läst din blogg så kan jag förstå värken som ni båda lider av varje dag, jag kan förstå bättre att vissa dagar verkligen bara är skit. Jag blir så glad av att läsa att din man finns för dig och hjälper dig ❤️

#14 - - Popprinsessan:

Vad bra att du skriver om sånt här! Om hur du upplever det och visar hur det kan vara. Förstår att det är många som känner igen sig.

#15 - - Ullie:

vågar inte skriva om sex leksaker fast ja me fått två såna ha ha larvig ja vet men tänker på mina mostrar läser ha ha gud

hoppas in dag arit lite bättre o du haft en fin dag kraaaaam ❤ ❤

#16 - - Hanna - Hälsa och träningsglädje:

Jag som inte alls varit i samma situation kan inte säga att jag förstår. Det är svårt att förstå en situation som man inte varit i. Däremot kan jag såklart tänka mig in i att det är en fruktansvärd situation och jag förstår att du hellre träffar vänner än plockar och röjer hemma.

#17 - - Anna:

Så fint skrivit. Så otroligt bra förklarat. Du är så bra. Skickar en stor kram till dig! ❤️

#18 - - Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagog:

Man kan sympatisera med människor men aldrig förstå en annan människa oavsett hur mycket man försöker. Det enda jag tänker på när jag läser detta är de krav som du ställer på dig själv, att din definition av vad en "lyckad" mamma och fru är tycks bilda en bild av ett perfekt liv. Jag tänker att det är något vi pressas till i samhället idag, vi ska jobba 40 timmars arbetsvecka och samtidigt förväntas vara hemmafruar så som för 50 år sedan. Det är totalt omöjligt, man kan inte ha ett skinade rent hem, nybakade bullar och allt om man dessutom ska slita ut sig på kuppen.

Någonstans mitt i mitt eget (höga krav) försöker jag också påminna mig själv (skitsvårt) att jag omöjligt kan göra allt det som samhället förväntar sig av mig. Den bästa mamman och människan jag kan vara har inte ett perfekt hem, hon har ett liv värt att leva. Det har du också, skit i skiten i hörnen, lev livet istället. Ingen kommer minnas dina dammråttor de kommer minnas hur du log när du hade besök.

#19 - - Inne hos Ina:

Jag känner inte igen mig men jag tänker att det är bra att skriva ner den här typen av inlägg för att hjälpa andra i samma sits. Det är alltid bra att känna gemenskap med någon annan.

#20 - - Mina:

De där skuldkänslorna är verklugen fruktansvärda. Hemskt att man ska behöva känna så när man inte kan rå för att man inte orkar. Du är så grym som skyiver om detta ❤

#21 - - Yela:

Vännen jag känner igen mig till 100 i din text, känns som att läsa om mig själv❤️❤️ Mår så dåligt över att aldrig få något gjort.. Men jag kan inte, det går inte och känns som att ingen förstår.. Massa kramar till dig min fina vän❤️

#22 - - Veronica:

Förstår precis hur du känner i detta! Är själv hjärntrött, jobbar nu 50% och de känns nästan för mycket vissa dagar. Jag orkar verkligen inget annat än jobb och knappt de ibland. Har ledproblem sedan barnsben så de hjälper ju inte heller direkt 🦋 men vet du vad? Vi är inte sämre människor. De flesta av mina vänner som barn hade de kaos hemma. En av mina bästa vänner hade t.o.m 5 katter som pissade överallt och familjen brydde sig inte alls. De var ofta hon skämdes för att öppna dörren. Även om hon visste att jag inte brydde mig, jag hade själv min mamma som var problemet. Så ibland får man hålla varandra i handen och kämpa tillsammans❤️

#23 - - Amanda:

Jag lever inte med kronisk värk men jag kan ändå känner ändå igen mig i texten min ångest som jag har kan verkligen få mig att tänka tankar, just det här med skuldkänslor och känna skam kan jag känna igen mig i även om det är andra anledningar för mig. Tack för så fint inlägg :) <3

#24 - - Wifeey:

Du ska absolut inte få skuldkänslor för att du inte alltid orkar
Detta är en del av dig och även om de kanske inte är positivt med allt stök så måste du försöka att acceptera de
Dock förstår jag dig fullt ut, är samma här
Nu när de e så kallt är min fibro hemsk och inte alltid jag orkar städa o så men så får de vara

Bilden gillar jag verkligen, den säger så mycket - styrka, respekt, kärlek ömhet o ja jag tror du förstår hihi

Stor kram till finaste dig <3

#25 - - jessica:

känner så igen mig i mycket av dina tankar. dock bjuder ja hem vänner även om det är en ända röra i lägenheten. (vilket det ganska ofta är) liksom inte bryr dom sig om det. Och ärligt detta med perfekthet , är för mig något jag ska ge upp att sträva efter, för när jag strävar efter det sätter jag bara ribban på tok för högt och blir aldrig nöjd och får ångest blir stressad osv. och jag är en perfektionist egentligen men jag tänker verkligen försöka bli av med den egenskapen , den är inte bra för mig <3 det behöver inte va skinnande rent <3

#26 - - Jeanette :

Du beskriver det så bra, för det är jättesvårt att sätta sig in i hur det är att leva med det som du har. Det låter väldigt tufft, men det finns städservice bla som carro föreslog om det hade underlättat.

#27 - - Pärla:

Fina du jag skulle inte kunna säga att jag förstår hur du känner för jag är inte i din sits men jag förstår att du känner så och det är nog det man menar. Man förstår att du har det tufft och gör precis allt du kan efter din förmåga.

#28 - - Amanda :

Fy det är så jobbigt att ha dessa skuldkänslor stor kram ❤️

#29 - - Anna:

När jag läser ditt inlägg och många av kommentarerna här så slås jag av någonting som jag lärt mig med åren. Jag med av svår panikångest under många år av min uppväxt, men är så gott som fri från det idag. Låt andra förstå de sakerna som de kan förstå. Att tänka att i ”de förstår inte. De vet inte hur det är att vara jag”-banor gjorde att jag kände mig väldigt ensam, trots folk runtomkring. Din kompis kan såklart inte förstå hur det är att vara du, men hon kanske kan förstå hur det är att inte orka med att ta hand om hemmet även om hon har andra anledningar bakom. Att tillåta folk att förstå kan hjälpa till både för den drabbade att känna sig mindre ensam, men också för omgivningen att hitta något att relatera till för att underlätta att vara ett stöd.

#30 - - Michelle :

Kan inte va lätt o ha allt de där känner igen mig på att man har så mkt planer men att man igentligen inte orkar 100 %

#31 - - Fnulan:

Jag har alltid trott att min hjärndimma beror på mina problem med sköldlörteln.. Kan det vara hjärndimma kanske. Ska läsa på....

#32 - - Madde:

Tyvärr känner jag igen mig i så mycket. Många uppfattar mig som lat, tråkig och sur, men jag har verkligen inte orken. Älskar också att ha det fint hemma, vill vara social, Tvingar mig till det, men är så galet trött efteråt. Lämnar även först de gångerna jag går ut. Problemet jag har är att jag jobbar heltid, och då tror ingen på en.

#33 - - Marie:

Ja tänk så mycket krav man har på sig, så är det ju faktiskt och det blir en ond spiral av allt just för att man orkar inte, men samtidigt måste man ju för eller senare
Kram på dig

#34 - - Kamilla:

Vad roligt att flera nya hittat in till dig

#35 - - Angelica Elversson:

Oh fina du! Så viktigt och bra skrivit inlägg! Det där samvetet känner jag igen, att man inte orkar med lika mycket som sin man och andra människor. Så viktigt att ta upp just detta! Kram

#36 - - Anonym:

Hittade hit via Mirre och måste vara skriva att du beskrev mitt liv.... skönt mitt i allt att man inte är ensam ändå...


Svar: Så kul att höra, hoppas du fortsätter följa mig ❤
sandifighter

#37 - - Yela:

Självklart kommer jag fortsätta kika in hos dig vännen även om du inte delar i gruppen❤️❤️ Tack för att du sa till 😃
Kramar

Svar: Tack ❤
sandifighter