Nu läker själen och en lättnad sänker sig över mig.

Ni vet ju att jag jobbar mycket på mig själv. Jag försöker läka de sår inom mig, jag försöker komma över mina blockeringar för att komma vidare, släppa all ångest och aggression mot andra människor. Jag gillar inte att andra människor kan komma åt mig och mina känslor. Människor jag lämnat bakom mig. 
Jag vill leva i ren kärlek, med mig själv och omvärlden. Det kanske är att sikta lite för högt, men det är just dit jag vill komma i allafall. 
 
I dag uppmärksammade jag ett steg framåt för mig själv när det kommer till mina blockeringar. Jag har en blockering som gör sig särskilt påmind. Det är när jag känner mig åtsidosatt. När folk pushar bort mig och jag inte får vara med. Just denna blockering har jag jobbat så otroligt länge med, att jag inte ska reagera så hetsigt på det. 
 
I dag kom denna känsla upp i en situation, jag blev hysterisk, tårarana kom upp, jag skällde och grät om vartannat, sen lugnade jag ner mig lite och bad barnen om förlåtelse för min reaktion. 
 
När jag väl kom hem, så mediterade jag och plötsligt blev det så tydligt. Det är okej att mina känslor kommer upp, jag måste få känna känslan för det är först efter det som jag kan läka och gå vidare. Sen kom jag fram till att det var inte hela världen om jag blev undanskuffad, jag bryr mig faktiskt inte. Det var då den kom, lättnaden. Känslan av att de kan göra vad de vill, visst sörjer jag ännu, men det är på väg att läka och ge med sig. Nästa gång kanske jag inte ens sörjer utan bara går ifrån situatonen utan att bry mig. 
 
Att jobba med sig själv är tufft, men det är värt alla tårar och alla sår som blottar sig, för i efterhand kan man läka och se världen utifrån en ny perspektiv. 
 
Det finns stunder då jag tycker det är extra svårt att jobba med sig själv, för man är så öppen och engagerad i sina känslor hela tiden. Man är närvarande i dem hela tiden. 
Att känna mycket är både en gåva och ett straff, det är som en flodvåg som bara sköljer över en med känslor och man vet inte vart man ska gå med dem. Tillut står man bara där och känner ilska, blandat med sorg och precis då är det som om någon bara drar hjärtat ut ur bröstet på en. I dag vet jag varför jag känner så mycket och jag accepterar det.