Smittas mina vänner av min psykiska ohälsa?

För några år sedan umgicks jag med två tjejer. Jag var på väg in i min utmattning och mina tankar blev väl lite för negativa. Utmattning på mig gör att jag får en personlighets förändring. 
 
När vi en dag står och pratar hos en av tjejerna så säger en av dessa att man inte ska prata om sina problem med sina vänner för då är risken stor att man drar med dem i ett svart hål också. När jag fick höra detta blev jag tyst och sa inget mer just då om det. I stället halkade vi längre i från varandra, vilket jag i dag ser som tur. 

For good times and bad times, I'll be on your side forever more, thats what friends are for ❤

Klart man ska prata med sina vänner om problem, mina får älta hur mycket och jur länge de vill, så länge de behöver prata om något kommer jag finnas där för den personen. Inte dras jag ner i något svart hål för det, jag håller oss båda flytande i stället. 
 
Just den repliken min dåvarande vän slängde ut sig har jag ofta kommit tillbaka till. Klart om man umgås hela tiden med negativa människor så kan man dras med i deras tankebanor. Det vet jag har hänt till mig, men hur är det om människor har psykisk ohälsa? Kan man trigga igång någonting hos en annan som inte har det? 
 
En annan kommentar jag har fått är när jag berättade att jag kunde bli boendestödjare hos någon annan med psykisk ohälsa. Frågan jag fick då var, triggas du ite i gång på andra som gör självmordsförsök?
 
Hur kan folk ha jobbat med vanliga jobb och sedan fått diagnosen bipolär sjukdom eller schizofreni? Sådana människor borde inte få jobba med andra människor. 
 
Människor tror att det är så lätt, antingen har man det från födsel eller så har man det inte. Problemet här är okunnigheten och en tro om allt är svart eller vitt, det finns inget grått. 
 
Kommentarer som dessa får mig att känna mig som ett missfoster i bland. Ja, jag öever med psykisk ohälsa, men det är inget jag är född med, vi är många som har anlagen i familjen där ev föräldrar, mor eller farföräldrar lever med samma diagnoser. Arv är däremot en faktor, men även miljön har en stor inverkan också med olika trauman i livet. Man kan alltså inte bli "smittad" av psykisk ohälsa utan människor utan psykisk ohälsa kan umgås med människor med psykisk ohälsa. Vi triggas inte heller i gång av varandra, bara för att jag umgås med någon som har bipolär sjukdom betyder inte det att jag kommer få det. 
Sen visst, är man sjukt självmordsbenägen så kanska man inte ska ta hand om en lika självmordsbenägen människa, men förhoppningsvis så slipper man det genom att vara sjukskriven. Själv har jag haft självmordstankar i många år, ändå har jag varit kompis med en som försökte ta livet av sig så jag fick ringa ambulans när jag kom till henne. En annan kompis utvecklade schizofreni och hennes stod jag väldigt nära också. Vi hade alla olika problematik, men vi hade inga problem att umgås med varandra och vi triggades definitivt inte av varandra. 
 
Min depression och ångest inser jag idag, låg i släkten. Min mamma led av samma problematik hon med, men i och med att hon inte fick hjälp framåt, att där inte fanns datorer och information på samma sätt som i dag så visste hon inte hur hon skulle ta hand om oss barn på ett bra sätt, speciellt inte mig som var den stora systern. Jag som inte skulle bråka med lillebror, jag som skulle sitta fint och le sött, med andra ord, allt det jag inte var. Mitt fanns både genetiskt och via miljön, vilket jag förstår nu var bäddat för mig att utveckla min depression. Min mamma hade inte heller den hjälpen från min pappa, den förståelsen från min pappa som jag i dag har från min man. Min man som kämpar lika mycket som mig med att få folk att våga vara öppna och prata om sin psykiska ohälsa. Mina barn växer upp i en stabil och trygg miljö där vi ser dem och de får vara sig själva både på gott och ont. De får en trygg miljö att utveckla sina egna personligheter, därför är även risken mindre att de ska bli deprimerade som barn. Kanske utvecklar de ändå en vanlig depression som vuxna, kanske utvecklar de kronisk depression, vem vet?!
 
Men jag kommer finnas här att stötta upp dem, visa att det är okej, låta dem få hantera det på sitt sätt, men ändå kunna söka stöd hos mig och deras far när de behöver. För i stället för att skjuta bort min psykiska ohälsa so vuxen, har jag insett att det är bättre att vara öppen med den, få folk att förstå och våga prata om det. Våga prata om ett tabuämne och öppna upp för diskussion, sprida min kunskap vidare.
 
Tack för att ni läser och är intresserade av min blogg, det betyder så mycket.
 

 
 
För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. 
Där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.
 
Glöm inte att trycka på hjärtat här nedanför när ni läst klart inlägget, det skulle uppskattas mycket och hjälper min blogg att växa. ❤
 
 
 

#1 - - Kirsi:

Samhället har i årtionen (århundraden?) målat upp en bild av att psykist ohälsa är livsfarligt för omgivningen. För mig känns det som att det är just den attityden som är problemet. Folk som känner sig sedda, förstådda och inkluderade går inte runt och skadar folk, oavsett vilken diagnos de har.
Det finns ju nyanser i hela rörelsen om normalisering av psykisk ohälsa som också är skadlig. Folk identifierar sig så hårt med sina diagnoser, och sin rätt att existera i samhället med nämnda diagnoser, att de inte ens är intresserade av att läka.

Senast igår snubblade jag över en mindre krig i en fb-grupp för att någon hade postat sin åsikt om att en rad diagnoser inte skulle vara diagnoser om man mer modigt tittade på alla sorters trauman som man har varit med om. Hälften av alla som ilsket kommenterade (elakt och hotfullt) hävdade att en sån åsikt var ableism och nedvärderade alla som hade sagda diagnoser. Vilket ju helt stänger dörren för nya möjligheter och metoder att faktiskt komma vidare i sin läkning...

Samma tror jag gäller såna som din tidigare vän, som på nåt vis inte kan processa att någon annan mår dåligt. De har så låst sig i sin identitet om att leva eller inte leva med psykisk ohälsa.

Svar: Det det man reagerar på är att hon jobbar inom LSS, med människor som har psykisk ohälsa.
Samtidigt kan jag hålla med, att många "skyller" på att man har en diagnos. Det finns mycket man kan göra för att inte bli sin diagnos. Läkning från tidigare trauman är viktigt. Sen är jag inte en sån som klagar eller så, men i blandr det skönt att häva ur sig till sin bästa vän om allt elände ❤
sandifighter

#2 - - Ullie:

tänkte oxå om ja skulle bli kontakt man men en vän sa så till mej oxå
ja tror annars att man kan hjälpa mera för man vvet hur det är .