Depression, psykiatrin och Oliveriet.

Jag förstår inte hur jag fungerar  i bland, jag som ska föreläsa om psykisk ohälsa, men när det kommer till att gå in på psyk är jag fortfarande lika nervös som alltid. Gamla tabun som sitter kvar, skam som egentligen för längesedan borde vara utsuddad, ändå sitter man där och skakar som ett asplöv.

Denna vecka har jag haft en dipp, den har varit djupare än på mycket länge. Ångesten har rivit som vargklor i hjärtat. Varför? Jag har ingen aning, men jag har låtit mig få känna, jag har tillåtit mig själv att vila och bara vara. Till viss del har jag en aning om vad det kan vara, jag saknar något/någon, men jag vill inte ta upp vad. På tisdag ska jag få hjälp av en tjej som ska in i mitt cellminne för att se om det var menat att sakna den/det, om jag ska lära mig något utav det, om det är något jag kommer ha kvar i mitt liv. Jag vet att jag har blockeringar i mig som jag måste ta itu med. Jag vet bara inte hur eftersom jag inte har något minne från när jag var liten och där ligger det nog mycket och pyr. Jag är på god väg, men inte riktigt där ännu. Nu vet jag inte om detta kommer fungera, men jag är villig att prova och jag tror på det mediala. Så länge man tror så måste man prova enligt mig.

Den senaste tiden har jag haft mycket funderingar som jag också tillåtit att få komma, jag har inte lagt någon värdering i det hela, men bara låtit dem komma och visa sig, typ. Vad funderar jag på då?

Jo, jag känner mig liksom inte vuxen. Hur kan jag som inte känner mig vuxen dra i gång med föreläsningar och starta eget företag?

Samtidigt vet jag att jag behöver inte vara vuxen för det, jag har min historia och jag behöver liksom inget annat än den. Det är ju den jag ska förmedla och få fram, hur jag och tusen andra människor har det. Resten som finns i ett företag, hjälper min man mig med.

I och för sig, när jag ändå funderar så kan man ju undra vad är vuxet egentligen. Finns det ordet ens, eller är det bara något man säger när man kommit till en viss ålder? Är det en mognad som man måste komma in i, för i så fall missade jag det helt. Vid 40 år borde ju den mognaden ha visat sig. Jag har ju faktiskt ett jobb där jag tar hand om andra och om jag får säga det själv, varit väldigt duktig på…faktiskt!

Nej, nu får det vara slut på funderingar.

Jag tänkte berätta lite hur det är när jag kommer in i mina perioder. Det första är att jag aldrig kliver ur mina mys-kläder. För mig är det en trygghetskänsla. När det är som värst kliver jag knappt upp ur sängen. Det är ett under att jag ens kommer upp. för att kissa. Att göra saker blir jobbigt, så det enda jag gör just då är att titta på serier. Att duscha funkar inte alls och jag måste ha hjälp med påminnelse om mina tabletter, för annars struntar jag i dem också. Hushållssysslorna får maken ta när han kommer hem och oftast får han också göra mat åt oss, om jag ens äter. Det brukar vara något snabbt och lätt som han fixar.

Kärlek ❤

Förut har jag alltid tyckt synd om maken som fått göra allt här hemma, men det gör jag inte i dag. I dag låter jag mig ligga, jag har en sjukdom som vilken sjukdom som helst och då måste jag få tillfriskna. De senaste gångerna har vardagen bara varit grått och jag vill inget göra, men denna gång blev det en liten djupare variant. Nervöst inför sjukskrivningen som nu råkade bli en månad för sen.

I alla fall så var vi som jag skrev högre upp till psyk och det gick riktigt bra. Jag fick avdelningsläkaren eller hur man säger, chefen för läkarna. Det var en lättnad för det är så stor skillnad på de nya läkarna som vill ha en ut i arbete med en gång. Nu var det i stället en stor förståelse, precis som med den förra stadiga läkaren jag hade. Hon förstod hur jobbigt det var, frågade hur jag hanterade allt och om jag kom ut i på promenader osv, berättade att jag gärna mediterar i skogen. Jag berättade också om mina planer med hjärnkoll vilket hon tyckte var superbra, speciellt med min diagnos. Hon fixade till medicinen lite och höjde ett läkemedel från 150 mg till 200 mg. Sen ändrade hon om mitt recept på Lergigan som jag har som lugnande. Jag är så känslig för mediciner och reagerar starkt på dem, när jag väl tar just lergigan måste jag därför dela den i fyra bitar. Eller jag och jag…min man hjälper mig med allt detta. Jag har bett han om det själv så jag inte ska glömma något eller så att jag inte skiter i att ta dem (vilket har hänt i någon av mina svårare perioder)

Jag blev också sjukskriven i sex månader på läkarens inrådan. Jag är fortfarande illa däran i min utmattning så hon tyckte jag skulle ha tid att komma på banan, att sedan få förlängt lät inte helt omöjligt och det kändes skönt.

Efter detta så hade jag och mannen bokat lunch i hop, vi åt på något som heter oliveriet i kristinehamn, en sån där riktigt mysig italiensk restaurang med fantastisk mat. Det var underbart att sitta där, äta pastan och lyssna på italienarnas magiska sångspråk. Jag tycker alltid det låter som de sjunger fram sitt språk. Pastan var nog det godaste jag ätit på väldigt länge, däremot har jag ingen aning om vad den hette, men det var en ostsås, pasta, champinjoner och någon sorts kött till. Att bara få vara just där och då med maken var underbart, jag önskade bara att jag hade mått lite bättre så jag hade kunna njuta ännu mer.

 

5 stjärnor av 5 möjliga.

Titta så mycket gott på hyllorna.

Makens pasta, som han tyckte var supergod.
Min mat, himmelskt gott.
Italiensk bubbel vatten.
Väl hemma igen hade jag lovat dottern att åka till biblioteket, hennes bästa kompis ville också följa med så jag drog med henne också. Det var mysigt att åka med flickorna.

Nu är ugnen på för potatisklyftor, köttet ska snart stekas och vi har tagit oss ett varsitt glas rött, som heter Ruby Zin, som tydligen är framtaget tillsammans med Laila Bagge. Ett nytt vin för oss, lite för söt för min smak, för fruktig. Frågade maken som köpt vinet och visst var det söta smaker i. Blåbär och vanilj, så lite rätt hade jag ändå, även om jag inte visste precis vilka smaker. Den gick bra att dricka, men inget vin vi skulle köpa igen. Sorry Leila Bagge. 

Nu önskar jag er alla en trevlig fredagskväll. 




För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.


Gillar du inlägget så glöm inte att trycka på hjärtat nedanför, det skulle uppskattas väldigt mycket ❤
 










#1 - - Mina:

Det här med att känna sig vuxen är inte det lättaste. Känner mig inte alls vuxen alla dagar och ändå tvingas man ta vuxna beslut och bete sig vuxet. Gällande föreläsningar så kommer du klara det galant. Du brinner för ämnet och du är så målmedveten.
Trevliģ helg fina du ❤

Svar: Du är så söt, tack fina du.
Visst är det sjukt med alla vuxna beslut fast man känner sig som 20 ännu 😂😂
sandifighter

#2 - - Ullie:

åhh men lilla gumman ❤️ ja tyärr är et inte så lätt när man e så trött o gråtig på allt o det finns inga ord att förklara

men tack a gullig du är fina du ❤️ ha ha ja som askyr både hallen o kökets golv =)
kramizar fina du o fin lörag

Svar: Nä, jag tyckte det var stilrent och fint ❤
sandifighter

#3 - - Hanna Karlsson:

Jag pratade med en av de boende om det igår. Jag tror inte att man blir riktigt vuxen. Jag tror att det där lilla barnet alltid kommer finnas kvar. Vad skönt att du fick träffa en läkare som var förstående. Hoppas att medicinändringarna hon gjorde hjälper dig!

Svar: Ja det är det verkligen, det var så skönt att ha 6 mån förlängd sjukskrivning. Jag slappnade av på en gång efteråt.

Nä, så kan det vara...det är jag och dina boende som filosoferar om livet 😂😂😂
sandifighter

#4 - - Diana Saelöen:

Så glad för din skull att du fått en bra och förstående läkare, jag vet hur svårt det ör och hur omöjligt livet Kan bli när läkaren har en egen agenda som inte harmonierar med patientens. Jag hoppas du kommer ur din dipp snart men stressa inte fram det... ta en dag i taget och tillfriskna i din kropps takt ❤️❤️❤️

Svar: Tack fina. Ja inte är det lätt med dessa läkare inte 🙄
sandifighter

#5 - - Paulina:

Men finaste , alla dagar är inte lätta! Tycker du är super stark och delar med dig av alla dina sidor! Jag tror inte man aldrig blir nästan helt vuxen. Dem läkare jag träffat är sjuka... ingen tillit! Tur du träffat nån bra ❤️

Svar: Ja, det är ovanligt, men väldigt glad för förståelsen från min läkare ❤
sandifighter

#6 - - Jennifer:

Min ångest har faktiskt varit lugn denna veckan, för en gångs skull, och det är såååå skönt!

Svar: Underbart ❤ Så glad för din skull ❤
sandifighter

#7 - - jessica:

ja du den funderingen har jag haft några gånger också. åh i vissa personers ögon kommer jag nog aldrig bli helt vuxen. Medans jag själv anser dom aldrig kommer bli det heller. att va en klok vuxen för mig är att inte släppa barnet i sig. och bara kuna vara sig själv och leva livet som man vill själv, utan att bry sig vad andra tycker. Så med andra ord är det väldigt vuxet av dig att bara go all in för det du vill dvs ditt företag :D <3

Svar: Men oh, vilket underbart tänk. Att vara vuxen är att aldrig släppa barnet i sig 👍
sandifighter

#8 - - Becka Lindhe :

Du är stark som person, jag tror på dig! <3
Min ångest har varit hemsk den senaste veckan, hur jobbigt som helst, men jag har en sambo som hjälper mig för att komma på andra tankar... Hon läser av mig snabbt och bollar med mig, tills vi kommer fram till vad det är som gör att får min ångest!

Svar: Min make hjälper mig mycket med det också. Sånna ska man vara rädda om så håll fast vid henne du ❤❤😍😍
sandifighter

#9 - - Amanda:

Tycker det var en riktig bra läkare det lät som, låter bra att du fick längre sjukskrivning. Och du är stark som orkar göra dom sakerna du gör. Italienskt mat är ju så gott. :) <3

Svar: Tack fina, ja hon var fantastiskt
sandifighter

#10 - - Michelle :

Men gumman va jobbigt o va i en deprission jag vet hur det är o hoppas du kan få hjälp o ta dej ur det. 💕 stor kram

Svar: Jag är tyvärr alltid i depression, men det åker lite upp och ner, men bra blir jag aldrig 😒
sandifighter