Vardag Familj Camping Trädgård #tankar #självransakan

Allt föll och jag försvann

Jag har alltid varit den som trott gott om alla. Efter allt man hör och läser om försäkringskassan så har jag hållt dem om ryggen. Det gör jag i och för sig i dag med, för jag vet att de har lagar och regler att följa, att problemet sitter högre upp. 
Sen sitter man plötsligt i ett fall själv där man undrar hur de tänkte. Det jag däremot retar mig på är hur olika de tänker. Jag har haft att göra med försäkringskassan tidigare och med de andra har det aldrig varit några problem med det lilla extra. Jag till och med sålde Aloe Vera sist och det var de fullt ok med. Sen får jag en ny och då blir det plötsligt jätte struligt. Det sänkte mig lite, mitt i bland allt annat och att jag inte mår bra gjorde att jag föll. Jag behövde ett break från livet och att bara rå om mig, min familj och de åtagande jag har haft. 
 
Två begravningar efter varandra har varit tuff, två underbara män som jag fått chansen att lära känna. Högkänslig som jag är så är alla avsked jobbiga, speciellt när man säger ett adjö för alltid. Det har betytt mycket eftertanke och att bara få gå in i mig själv. 
 
Begravning nummer 1.
 
I fredags begravde vi min "farbror", min pappas kusin. Vi letade efter ett kort hos honom då vi fick tillgång till huset en stund. Det var tufft, att gå in och se rummet där han föll i hop. Jag smög runt för att hitta ett kort, det kändes lite som om man var inne hos någon och snokade, som att han var kvar där inne ännu. Det var en tung känsla, en tung energi. 
Jag är i allafall nöjd med planeringen och allt blev så fint, jag kan helt klart känna att han var nöjd med det. Jag vet att han var nöjd när vi alla som var med på begravningen träffades efteråt, han gillade det vid de andra begravningar att få ses och umgås efteråt. Däremot var det tomt, vi satt alltid ihop han och jag och nu satt jag själv, eller inte själv, jag satt ju med släkten, men det är väl kanske lite så att precis som han så kände jag mig lite malpalcerad. Det är svårt för mig att ha ett ytligt samtal med människor. På det viset är jag nog lite speciell. Nu kan jag däremot gå vidare, för nu sänkte jag hans urna hos hans mamma och pappa. Tragisk att en sån fin man levde helt själv untan någon vid sin sida. 
 
Begravning nummer 2.
 
Annars har jag bara arbetat med mig själv, mediterat och försökt att lista vart jag är i livet och vart jag är på väg i livet. Maken och jag har pratat om att göra en egen hemsida för sandifighter och där också ha en blogg samt tjänsterna jag erbjuder som föreläsare. Vi är lite oense om hur vi ska göra med bloggen. Jag vill starta om och bara ha kvar de samarbeten jag gjort, medans maken tycker att jag ska flytta över hela min gamla blogg. Han vill det för att jag sk förstå hur mycket jag växer med mitt bloggande, medans jag känner att under denna blogg har jag inte hittat min egna röst, nu när jag hör den, och kan känna den, vill jag bara ge uttryck för den. Vi får väl se vad det bär av. 
Jag känner ändå en tillförsikt och att detta året kommer bli det bästa någonsin. Detta kommer difinitivt bli mitt år. Det året där mina drömmar går uppfyllelse och då jag för första gången på väldigt länge känner att jag brinner för något igen. Att få ge oss med kroniska sjukdomar en röst, att få människor att förstå att det inte bara ett släng av något vi har utan att dessa sjukdomar är våra liv och att vi för alltid måste leva med dessa. Vi kan inte knäppa med fingrarna och orka med livet utan det krävs en hel del för att få oss fungerande. 
 
 
Ni kommer få höra mycket mer ifrån min blogg hädanefter och jag hoppas att ni fortsätter följa mig under min resa år 2020. 
Tack för att ni finns fina ni. 
 

 
 
 
 
 
 
För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. 
Där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.
 
Gillar du inlägget så glöm inte att trycka på hjärtat, det skulle uppskattas mycket ❤
 
 
 






#1 - - ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent ★:

Nu förstår jag varför jag inte sett så mycket av din blogg på min Bloglovin där jag följer dig. Du verkar onekligen ha motgångar i ditt liv just nu :(. Stor kram!

#2 - - ME alltidvila:

Många kramar till dig <3

#3 - - Ullie:

precis som vi hade 18 . först pappa sen svärmor 3 veck senare så jobbigt o hemskt

ja är så dålig på sånt där o grubblar o tror man själv ska dö och dö ifrån barnen o allt så jobbigt
hade varit bra o bara kunna stänga av det där
kramar om fina dej