Självkänsla och livskraft #inspiration, #livet, #motivation, #tacksamhet, #tankar #självransakan

Vart tog de vägen, alla mina känslor.

I går skrev jag om hur jag försöker jobba på mig själv. Kanske undrar ni hur och  vad jag jobbar med. Dels är det meditationer, vilket jag skrivit om förut. Jag försöker hitta mig själv i all min röra. Vem jag är, vad som format mig, vilka känslor jag äger och vad som triggar mig.

Jag har insett att när det kommer till känslor så är jag en ganska skruvad människa. Jag har aldrig tillåtits känslor. Ingen har förstått hur jag egentligen mår och därför har alla mina känslor mynnat ut i aggressivitet. Jag har alltid varit ett aggressivt barn, jag har varit ett överkänsligt barn som även här visat sina känslor i aggressivitet. De har bett mig att skärpa mig, jag har alltid varit behandlat som ett barn när det kommer till just känslor. Man har försökt trigga i gång mig på många olika sätt för att få den reaktionen de vill så de ännu en gång kan tala om hur känslig och arg jag är. Troligt är det därför jag har svårt att känna hungerkänslor osv. Känslor fanns aldrig i min kropp som barn.

Även i dag har jag insett att jag drar mig till dessa människor, människor som triggar i gång mina känslor, vilka de än är. Människor som får mina känslor att åka berg-och dalbana. För det är just så jag känner att jag lever, att jag finns, att mitt innersta finns. Jag triggas att fortsätta bete mig som ett barn när jag är i närheten av dessa människor. Jag drar mig till dessa ohälsosamma relationer och kan inte riktigt släppa dessa människor och gå vidare. Jag har framförallt två människor som jag tänker på. Jag har ingen kontakt med dem i dag, men ändå finns de där i mitt huvud och rumlar runt.

På detta måste jag arbeta mer, jag måste gå in i mig själv och lära mig förstå vad känslor är och hur jag hittar dem inom mig själv i stället för hos andra.

Jag vet…allt detta är jätte klurigt och jag förstår att ni har svårt att förstå hur jag menar och vad jag menar.

Hur ska jag få ordning på detta då?

Jo, till en början ska jag ställa klockan på ringning  r gånger om dagen, för ett break var jag än må vara. Jag ska under denna lilla stund andas lugn och känna efter i kroppen hur jag känner samtidigt som jag skriver ned detta. Denna övning kommer jag göra i 7 dagar.

De nästkommande 7 dagar fortsätter jag med samma, men lägger till att jag försöker beskriva känslan av det jag känner.

Tredje veckan fortsätter med att jag beskriver känslan med ett namn.

Det här kommer ta mycket kraft av mig, det kommer vara tufft, men jag tror att i slutändan kommer må så mycket bättre. Jag tror jag kommer kunna lämna dessa jobbiga tankar bakom mig och gå vidare.

Känslor är viktigt, otroligt viktigt. 

Jag är så glad att jag gör annorlunda med mina barn. Jag bekräftar barnens känslor, att det är okej att vara arg på oss vuxna när de tycker vi är orättvisa eller elaka. När de är ledsna så gör jag samma sak.

Samtidigt är jag noga med att fråga vad de känner och varför det blev så emotionell efteråt. Mina barn kan sätta ord på vad de känner, hur det känns och varför det känns så.

Dottern däremot är det svårare med just nu, vi kan sitta och prata och vips blir hon ledsen och går in till sig. Vi har ingen koll på vart dessa hormoner tillslut tar oss. Haha!

Det konstiga är att jag kan hjälpa barnen med känslor, men när det kommer till mig så blir jag tyst och innesluten utan att egentligen känna något mer än ilska. Jag har även märkt att människor som får mig att känna som jag gör har jag heller inget problem att ge skuldkänslor till. Jag vill att de ska lida lika mycket som jag gör. Lider gör jag, men jag vet inte på vilket sätt riktigt. Skuldkänslorna kommer givetvis med en gång, men jag har då svårt att erkänna att jag gjort fel. Låter som jag är en hemsk människa, men det är det dysfunktionella i mig som sätts i gång. 

Att komma från en dysfunktionell familj/släkt och att vara medial är tufft. För att kunna gå vidare inom det mediala så måste jag läka de sår min släkt gett mig under alla mina år. Det är jobbigt att möta alla dessa sår ännu en gång. Som liten trodde jag allt var mitt fel, det fanns ingen som bekräftade hur jag mådde, mer än att jag inte var snäll när jag betedde mig som jag gjorde. Känslan av att veta att alla är rädda för mig, ett barn, gjorde att jag drog mig undan mer och mer. Jag insåg att jag inte behövde känna något utan kunde hålla människor borta genom att vara arg, vilket var lättare.

Jag ger däremot aldrig upp och under 2020 ska jag jobba vidare med att bli den jag egentligen var menad att vara, men som stängts in på grund av andra. Jag vill inte bete mig illa mot andra för att jag inte kan sätta ord på det jag känner. 

För mig hjälpte aldrig kbt, jag har hittat mitt egna sätt att läka mig och även det sättet är ett bra sätt. 

Jag hoppas ni vill följa min resa under året. Jag kommer skriva om hur jag läker mig själv, hur jag blir en starkare människa och möter mina rädslor, men givetvis kommer jag även följa den gamla planen jag haft under 2019.

 


 

 

 

För er som vill fortsätta följa mig, klicka in på sandifighter och följ min sida på facebook. 

Där uppdaterar jag med varje nytt inlägg jag skriver.
 
Gillar du inlägget så glöm inte att trycka på hjärtat, det skulle uppskattas mycket.

 

 
#1 - - Linn:

Hej! Jag hittade in här via kommentarsfältet på en annan blogg. Det här inlägget känner jag igen mig så himla mycket i. Och jag förstår faktiskt det mesta, inte det minsta rörigt eller flummigt. Vad skönt att på något sätt hitta någon vars upplevelse varit lik min egna. En stor eloge för hur du beskriver att du hjälper dina barn att kunna va i sina känslor. Om jag får barn i framtiden har jag tänkt göra som du. Det är det enda som läker en människa

Svar: Tack, känns skönt när andra känner igen sig och man vet att man inte är ensam. Roligt att du hittade in till min blogg. Hoppas du återkommer ❤
sandifighter