Back to top

Hemestern tar äntligen slut

Hemestern tar äntligen slut

Äntligen, så har vi rensat klart på nedre våningen och i det ena rummet på övervåningen. Jag har kvar saker som ska gå igenom, men jag har fått mitt egna kontor och då känns det som om vi kommit en bra bit på väg.

Äntligen är semestern slut.

Får man skriva att man är glad för det. Vi har haft en hemester, istället för att åka ut med husvagnen så har vi helt enkelt valt att gå hemma och göra små vandringar på olika vandringsleder. Det har tagit på allas våra krafter tror jag. Barnen har känt sig uttråkade, min trötthet har nästan blivit kronisk och Henrik håller på och gräver ut ett trädgårdsland som gör han lite osocial. Han skadade sitt knä för ett par år sedan när han spelade fotboll och det blev ganska illa. I dag har han fortfarande problem med det och det kommer troligtvis bli värre med tiden. Att han har ont gör honom både grinig och ledsen (mest grinig) vilket gör att jag tappar ork och blir tröttare av att lyssna på han.

Så kom tillfället då det fick bli lite allvar.

Jag tog ett snack med honom i går kväll. Jag frågade hur det skulle kännas för honom om jag alltid gick och klagade på min värk. Givetvis skulle han inte tycka det var trevligt. Efter detta frågade jag hur han tror att jag känner det när han klagar på sin värk och då blev han tyst. Han förstod vart jag var på väg med samtalet. Jag berättade för han att detta är ett inre jobb som inte jag kan hjälpa honom med, men han måste acceptera både sin värk och sin ålder. Kanske inte acceptera, men lära sig mer om sin kropp. Hur den reagerar på olika saker och därefter lära sig vart han ska lägga in sina raster. Man kan inte göra allt när man blir äldre med värk. Även om det får en att känna sig helt sönderbruten och nedstämd så är detta någon man måste gå igenom. Det hela blir en egen emotionell läkningsprocess som han helt enkelt behöver.

När man får sällskap av en snigel på sin promenad.

Jag är inte bara pedagogisk med mina barn.

Även maken måste man prata med på ett särskilt sätt för att han ska förstå. Efter alla år har jag lärt mig hur jag ska lägga upp lite allvarliga samtal för att det inte ska bli tredje världskriget här hemma. Det är mycket som tas personligt och som ska vändas och vridas på. Jag har faktiskt sökt till en utbildning som påbörjas i mars om låg affektivt bemötande. Något som jag har fostrat mina barn med. Tror det kan komma till nytta även för mina samtal med maken.

Under sommaren har jag fått chansen att läsa mer om personlig utveckling.

Att sitta i solstolen har varit min plats under sommaren. Henrik gillar att ha mig närvarande för att kunna bolla olika tankegångar kring trädgårdslandet. Jag har däremot inte förstått hälften av vad han pratar om, dels på grund av min obefintliga koncentration, men även minnessvårigheter. Därför har jag mest bara sagt ja och nickat.

Annars har värmen varit skönt för värken, jag har mått bra även om jag varit trött. Som jag skrev så var vi ute och vandrade lite. Sen gick jag på egna små promenader eller tillsammans med min bästa vän. Det är så skönt att få prata av sig med henne och att få må gott tillsammans. Nu äntligen ska jag få min egna tid, min semester. Ni må tro att jag längtar till onsdag, då huset blir tyst och lugnt. Barnen ska gå i samma klass, det kommer bli otroligt roligt att se hur de kommer lyckas med det. Fast de klarar nog det galant. Sådan kärlek de har emot varandra är underbart att se.

Arbetsledaren!

Tillbaka till rutiner gör att träningen kan komma i gång.

Äntligen ska jag dra i gång träning på gymmet, i dag ska jag möta maken där så vi kan pressa varandra, men jag ska ta det lugnt, det var längesedan jag tränade nu och värken som kommer med den är inte rolig. Herr fibro gillar inte att vara i en kropp som tränar så han slår bakut. Men han får helt enkelt vänja sig. Jag är inte styrd av honom och det kommer jag aldrig vara. Men som sagt, så länge jag tar det lugnt kommer det nog gå toppen att komma i gång igen.

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

  1. va gullig du är mot honom fniss , ja det är massa gnäll kära maken får ta var dag men han lyssnar bara me halva örat brukar han säga ha ha
    usch hatar dumma knä mina blir aldrig bra igen o sen allt annat så nä ja e gnällmaja helt klart .

    Ta hand om dej finste du kram

    Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: