Back to top

En lugn helg i December.

En lugn helg i December.

Helgen har varit ganska lugn, jag har haft lite mer ont än i vanliga fall och tröttheten vägrar ge med sig. En del av mig undrar om detta kommer bli mitt nya liv. Har ”utbrändheten” bara lämnat aska kvar? Jag väljer på att tro att jag har mina guider som ett skydd och som en hjälp. Det som kommer ske kommer ske och att jag är väl omhändertagen. Jag vilar nu, så får vi se vad 2021 har att bjuda på. Jag hoppas på att corona får ett slut, att livet kan återgå till en någorlunda vanlig vardag tillslut. Spanska sjukan, kolera, digerdöden osv. Alla dessa pandemier har ett slut inom sinom tid, det har detta med. Tills dess, lev med naturen, närmsta familjen och i kärlek.

Vilken klyscha kan många tycka, men jag lovar att om vi lever i kärlek och tänker på varandra så kan man komma långt. Men nu ska jag inte skriva mer om detta, vad jag tror är en sak och bara det kan skapa skrik åt alla håll och kanter. Sådant orkar jag inte med, det tar för mycket kraft.

Nej, den vita ovala ringen har ingenting med andar att göra, det är helt enkelt en reflektion från lampan vi står under.

I Lördags åkte hela familjen till min pappa. Innan var vi ute och gick på en kvällspromenad då sonen ville titta efter pokemon. Så i mörkret knallade vi iväg på en kort promenad innan vi gick in till pappa. Deras morfar visar inte så mycket glädje över att ha barnbarnen där, men jag vet att han tyckte om det. Henrik köpte med från Mc Donalds åt oss allihopa. Jag fick prata med pappas favorit personal inom hemtjänsten och det var skönt att kunna reda ut lite saker som jag ansåg att de missat angående hans läkemedel. Pappa har väldigt svårt när vikarier kommer för de lyssnar inte riktigt på honom, men tyvärr blir det ju så i bland. De har signeringslista och schema över kunderna i sin telefon. Jag får vara glad att jag inte jobbar inom vården.

Jag har mediterat en del och upptäckt att jag kan nå min guide via autoskrift. Tillsammans har vi kommit på att jag ska sluta klaga över att jag hjälper pappa. Djupt där inne så vill jag hjälpa han. Mitt liv går ut på att må bra om jag får hjälpa andra än mig själv. Så hädan efter ska jag sluta klaga och bara hjälpa, för i slutändan är det jag som bestämmer hur jag vill göra. Hur kan jag då hjälpa en människa som har lyckats att krympa mig under åren? Det kan jag inte svara på. Någonstans finns ändå viljan. Det är väl så jag är uppbyggd.

Jag hoppas att ni också har haft en mysig helg. Nytt inlägg kommer på Onsdag, so stay tuned!

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

Kommentera

%d bloggare gillar detta: