Back to top

Hur går det för mig?

Ännu en måndag med en ny uppdatering angående helgen. Vad har vi gjort, vad händer i vårt liv just nu?

Eftersom jag har valt att inte skriva några inlägg under helgerna utan valt tid med familjen i stället. Så känns en måndagsuppdatering lagom. Sen vet jag att jag har varit dålig på att uppdatera under veckorna med och det ber jag om ursäkt för. Ja, jag vet att jag behöver inte be om ursäkt för det. Men jag gör det ändå bara för att jag vill.

Jag hoppas att det ska bli lättar att följa mig så småningom.

Jag vet att folk följer mig även utanför facebook och att du som gör det behöver en rutin för att håll koll på mina inlägg. Något jag i nu läget inte har. Det har helt enkelt inte fungerat för mig att få till det.

Så nu försöker jag via youtube att lära mig hur jag ska göra för att ni lättare ska kunna följa mig.

Jag tror det är viktigt att lära sig mer för att bloggen ska växa.

Sen är det alltid kul att få lära sig mer om hur saker och ting fungerar. Jag är en sådan person som slukar information om allt och gärna vill disskutera allt.

I helgen till exempel kom jag och Henrik in på detta med förhållanden. Om relationen skulle ta slut, eller om någon av oss dör. Hur skulle saker fungera då? Hur tänker vi kring att hitta kärlek igen och så vidare. Efter detta pratade jag med en vän som sa: Ja, det är ju också något att ha som samtalsämne.

Men det är just så vi fungerar i vår familj tror jag. Barnen och jag kan också hamna i ganska djupa samtal med varandra. De har ett väldigt vuxet tänk trots sin ålder. Det är spännande när jag som vuxen får fundera lite på deras ord.

Vidare till helgen.

Maken kom hem för några dagar sedan och berättade att hans jobbarkompis gick på semester nu. Hennes familj bor nära badvatten och han trodde att de hade barn i ungefär samma ålder som våra.

Arbetskollegan hade nämnt för Henrik att vi fick komma och hälsa på, vilket han i sin tur kom hem och berättade. Detta fick i gång Wilona och hon ville absolut åka på en gång, helst i går.

Nu trodde han i och för sig att hennes ena dotter var 11. Men som vanligt visade det sig att Henrik hade noll koll. Dottern var yngre, vilket inte brukar vara ett problem för Wilona. Men just nu är vår dotter svår. Hon är ju nästan tonåring och lite för stor för att leka med yngre, enligt henne själv. Roligare att vara med mamma och hennes vänner.

I bland kan det däremot bli fel.

Henrik har alltid haft lite svårt för mitt ex och visat det klart och tydligt, även för barnen. När de ser att pappa reagerar så är det lite extra kul att retas. Därför nämns mitt ex namn ofta, det senaste som Wilona tycker är kul är att säga att mamma tycker om E bättre än pappa. Efter 16 år så är inte namnet lika irriterande för maken så nu grimaserar han bara åt henne. Däremot var hon tvungen att säga detta framför Henriks kollega när vi satt vid vattnet. Jag vet inte om det är ett test för att se hur jag reagerar, men nog tyckte jag det var lite små träligt. Inte lätt när man fortfarande är barn på väg in i den vuxna världen.

Jag säger aldrig till henne att sådant pratar man inte om, jag minns själv hur det var för mig. Min mamma sa alltid högt och tydligt att sådant pratar man inte om, i den åldern var det så pinsamt. Jag ville så gärna vara vuxen, men i stället skämdes jag eftersom det blev så fel. Jag slutade att delta i diskussioner och bara stod bredvid. Nu är jag noga att inte säga samma sak till mina barn, för det är inte lätt att vara i två olika världar.

Här spenderades min morgon. Ett försök att få med regnet, men fick i stället med en altan som ska rivas.

Det var skönt att få hitta på något.

Det är lite synd om barnen just nu som är så uttråkade. Jag tycker det är så svårt att hitta på något med corona runt hörnet. Sonen har datorn och sina online spel där han umgås med sina vänner, men det är lite jobbigare för dottern. Därför blev detta ett bra avbrott i vardagen.

Vi blev förvånade att Henrik ens föreslog ett socialt engagemang för det brukar aldrig hända. Han pratar gärna i arbete och i marknadsföringssyfte (bloggen) med människor. Men det är också det enda. På fritiden vill han gärna vara för sig själv och rå om sig själv. Med tiden som fibromyalgin och depressionen blivit värre så har nog jag också blivit lite likadan. Jag kan umgås med mina närmaste, mest för att med dem kan jag vara Sandra. Träffar jag nya brukar det bli tufft för mig, men vi stannade hela eftermiddagen och hade det riktigt trevligt.

Henriks nya leksak.

Henrik har ärvt en gammal veteran motorcykel av min pappas kusin. Den hade verkstaden lagat nu. Plötsligt blev han crazy och skulle åka och köpa hjälm på momangen. Det är knepigt hur det är, ska vi kvinnor handla så drar karlarna alltid ut på tiden, men nu skulle allt hända på samma gång. Vi åkte in till Karlstad innan träffen och fick tag i två veteranhjälmar, en till mig och barnen och en till Henrik. Så i helgen var han en extra lycklig man. Kanske var det därför han kunde vara så trevlig under träffen.

Fibromyalgi och längre åkturer är en dålig kombo.

Självklart var jag givetvis helt slut på kvällen, men det hängde i även på söndagen. Vädret var lite trist också, så vi tog chansen att rensa på övervåningen och det som ska bli mitt kontor. Eller vi?! Jag var väl mer förman och höll koll på vart allt skulle. Vi har kommit en bra bit på väg och det känns skönt. Sen hoppas jag att vi även ska få det mer ordningsamt på den nedre våningen också.

För rörigt och min kreativiteten är borta.

Jag har haft svårt att hitta den, kreativiteten alltså. Både till bloggen och min bok. Jag tror jag har för rörigt omkring mig. Nu är jag en rörig människa överhuvudtaget. Men jag har lovat mig själv att försöka bättra mig på den fronten.

Min bok och min blogg är något jag verkligen brinner för och jag vill givetvis ha klar boken innan hösten. För att sen kunna skicka den vidare till en testläsare och efter detta till olika bokförlag. Fast i bland undrar jag om min historia är för tragisk. Kommer den bli för svart? Då kommer det bli svårt att pitcha den. Helst ska man ha några glädjestunder i en sådan bok. Vad var mina egentligen? Jag kan inte minnas att jag hade några sådana om jag ska vara ärlig. Men i och för sig så var jag stark i min katolska tro och det är positivt för det var genom den jag orkade leva vidare.

Det är väl så, man måste ha en tro på något för att orka vidare efter traumatiska upplevelser.

Vårt egna smultronställe.

Trädgårdslandet, hur går det med den.

Jag måste säga att det går framåt med projektet. Min man har varit duktig och jag tror att han kommer vara otroligt stolt när projekt är klart. Han är inte särskilt händig och i bland går det i gång projekt som han inte riktigt blir klar med. Mitt trädgårdsland däremot tror jag kommer bli fint. Han vet hur mycket detta kommer betyda för mig och för min själ. Förr var jag jätteintresserad av trädgård och vi hade både sallad, tomater, squash och ärtor. Men med jobb, hushåll, barn, värk och depressionen/utmattningen försvann all glädje och all ork för det. Nu när jag går hemma kommer det bli roligt och avslappnande igen.

Jag är en drömmare.

Därför har jag alltid tusen projekt i tankarna, kanske är det därför jag också har min kreativa ådra. Henrik däremot vill ta en sak i taget så här blir det lite av en krock för oss. Jag arbetar massor med mig själv, för att kunna lugna ner mig lite. Tankarna går alltid på högvarv, kroppen hänger inte med. Och det gör inte mina nära och kära med heller. Man lägger lätt märke till det när jag pratar. Först är jag på ett samtal och innan de andra ens hunnit förstå vad jag pratar om så har jag bytt till nästa. Och en förvirring uppstår.

Henrik brukar skratta och säga att det är tur han har lärt sig hur jag fungerar, så han vet vad jag pratar om i mina svängningar. Jag har lättare att skriva, men eftersom jag har så mycket att skriva om så lyckas jag alltid få väldigt långa inlägg. Vet att de blir jobbiga att läsa då, men det är så svårt att låta bli.

Jag använder gärna messenger på samma sätt, men där kan jag gå tillbaka och förklara hur jag tänker. Och detta innan mottagaren hinner läsa. Min blogg kan jag läsa flera gånger, men även här kan det bli tokigt. På kvällarna eller dagen efter läser Henrik igenom det. Då brukar jag gå in och ändra. Jag är även otroligt snabb på att läsa, vilket gör att det blir många turer till biblioteket.

Jag har varit säker på att jag har ADD.

Så jag tog upp detta med psykiatrin innan jag fick min dystymi diagnos. Vi har neuropsykiatriska problematik i vår släkt. Men läkaren bara skakade på huvudet åt mina funderingar och sa att han var säker på att jag inte hade ADD symtom. Sedan blev jag kollad om jag var bipolär vilket jag verkade ha tendenser till, men jag är inte manisk utan deprimerad hela tiden. Då fick jag min dystymi diagnos. Det är svårt när så många diagnosers symtom är så lika. Jag är i alla fall glad att de hittade rätt diagnos och behandling för mig.

Du ser, nu kom jag till och med på villovägar med min text, så typiskt mig, även om det är lättare för mig att skriva än prata.

Snart semester för hela familjen.

Om tre veckor påbörjar maken sin fyra veckors semester. Givetvis har jag skrivit upp en lista med utflyktsmål i värmland åt oss. Det gäller att vara förberedd, men vi kommer nog ta dagarna som de kommer. Corona ger oss en chans att finna smultronställen i närheten av oss, för givetvis får husvagnen stå still på vår gård denna sommar. Inte för att vi är rädda för corona utan mer för att vi inte vill smitta vidare om vi nu skulle ha viruset utan att bli sjuka själva.

Jag vet, vi ska tänka på Sveriges affärsliv. Men vad händer när 100 andra tänker exakt likadant? Jo, folk kommer stå och trängas. Jag tror chanserna är mindre att föra vidare smittan om man stannar i närheten av hemmet. Därför blir det lite vandringsleder och naturreservat att kika på för oss.

När pandemin började så fick jag till mig av mina guider att den var här för att vi skulle lära oss att stanna upp. Och det gjorde alla ett tag. Men nu verkar det som om folk inte orka längre. Jag har fått höra talas om mängder av människor som är ute och far.

Jag kan själv lika gärna stanna här i skogen och doppa fötterna i en barn pool, i stället för att åka till stranden och trängas.

Barnen här hemma hoppar lika gärna i vattenspridaren än att trängas på en strand.

Kanske fungerar det för er med.

Var rädd om dig och tänk dig för.

Med detta avslutar jag helgens inlägg med en förhoppning om att du har en bra kväll i det något svalare vädret.

Läs gärna:

Depressionen blev kronisk.

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

  1. Det är bra att diskutera såna där saker som ibland kan vara väldigt jobbiga att prata om, men det är ju bra att veta hur man ska göra och ställa sig till det om det faktiskt händer. Vi har pratat om sånt här också, vad som händer om man separerar osv

    Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: