fbpx
Back to top

Mina högkänsliga barn.

Mina högkänsliga barn.

Att vara högkänslig har sina fördelar. Vi har en superkraft få människor förstår. Det ska sättas diagnoser hit och dit, men inte alla förstår att ens högkänsliga personlighet ligger väldigt nära vissa diagnoser.

För inte så längesedan hade vi det problemet. Vi gick till en person för att prata om verktyg till min son för hur han ska hantera sin krav på sig själv. Han är bara 10, men ända sedan han var liten har han alltid velat att allt ska vara rätt, riktigt och perfekt. Här är han väldigt lik sin far.

Jesper Juuls teorier.

Trots att barnen är utan funktionsvariationer så har jag fostrat dem efter Jesper Juuls teori om lågaffektivt bemötande. Det har fungerat bra för vår familj, både barn och vuxna. Barnen har alltid fått visa sina känslor och när de lugnat sig så pratar vi igenom vad som hände, varför och om vi kan göra annorlunda nästa gång.

Jag har under dessa 12 år fått höra både det ena än det andra för att de vill göra mig upprörd, men det fungerar aldrig för jag håller mig lugn och låter dem hållas. Nu är det däremot skillnad och de vet att man respekterar varandra.

Världen är inte redo för oss.

Wilona klädd i den traditionella kandysari, från Sri Lanka. Klädd av mig.

Det känns tufft däremot, för världen är varken redo för högkänsliga personligheter eller lågaffektivt bemötande. Det ska finnas regler och det ska finnas förbud och det som jag kallar ”straff” för barnen, annars lär de sig inte vad som är rätt eller fel. Enligt mig lär de sig det genom att vi pratar och berättar om saker och ting här hemma. Vi ger barnen av vår tid för att de ska förstå vad som händer och vad konsekvensen blir. De ska kunna be om förlåtelse för att de vet vad de ber om förlåtelse för.

Det jag också har märkt på mig själv är att arbetslivet inte är redo för oss högkänsliga. Livet är för stressigt för oss som inte fungerar som alla andra. Det kan skrämma mig ibland, gör jag mina barn en otjänst av att ha fostrat dem på detta vis? Gör jag dem en otjänst för att de får vara som de är. Sonen är den som är mest känslig av oss. Han använder alltid mössa eller luva på hoddien när han är utomhus. Han väljer sina kläder väl och han tittar inte folk i ögonen (på grund av att han tar in för mycket). Jag ville ge barnen något annat mot det jag fick hemifrån. Ingen tid och ingen som lyssnade på mig och det jag kände inom mig. Mina barn ska få finnas och bli respekterade för den person de är.

Människans vän eller människans fiende?!

Vissa stunder är speciella.

Men så händer det där lite extra speciella då man m vilken gåva högkänslighet är. Som häromdagen då dottern kommer hem från skolan. Hon berättar livligt och glatt för mig. Mamma vet du vad jag såg i dag? En död näbbmus! Givetvis hoppar jag upp och ska slänga ut det som katterna dragit in. Jag frågar henne vart hon såg musen och hon svarade ute på grusvägen. Jaha! då kunde jag lugna mig igen. Jg begravde den, då kom nästa chock: Tog du i den?! Jag såg alla basiller på hennes näve. Nä mamma, den var ju äcklig. Jag lade gräs på den och sen sa jag att jag hoppades att den haft ett fint liv.

Hur mycket smälter inte en mamma hjärta när ens tolvåring kommer hem och berättar detta. När hon var yngre så plockade hon maskar på väg hem från bussen, dessa lade hon bredvid vägen, i diket. Hon var rädd att de skulle bli överkörda. Hur många barn tänker så? Jo, de som har respekt för människor och djur. Båda har sina egenheter med mat och kläder, men måste alla vara lika? Får han det svårare i skolan, då kommer jag givetvis ta med han på utredning för att han själv ska förstå men som det är just nu så får det vara.

Comments

    1. Så kan det mycket väl vara. Vi behövs än i dag, men samhället är inte anpassat för oss.

      Reply

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *