Back to top

Jag kröp ned i mitt hål igen.

Jag har fastnat, fastnat i mitt liv, i min energi och i min vardag. Grävt mig en grop för att gömma mig i, men inser att jag måste försöka ta mig samman och ta mig upp igen.

Jag har låtit människor suga åt sig av min energi.

Min själ har lämnats tom, jag har någonstans efter vägen glömt bort mig själv. Jag har struntat i mig själv och bara fokuserat mig på andra människor. Det är fel och att jag måste lära mig att ta avstånd. Min högkänslighet har gått från extrovert till introvert. Jag måste lära mig att ta mig an mig själv, låta mig ha den egentid som jag kräver och behöver.

Jag läker.

Det är så lätt att skylla i från sig och du må tro att jag har haft mycket att beskylla för att jag har klamrat mig fast i mitt hål. Det har varit allt från att det är jobbigt att tänka på min dåtid när jag skriver min bok till att covid 19 kom i vägen för att jag skulle kunna utvecklas vidare.

Bara jag kan ta tag i min vardag.

Det finns ingen annan än jag själv som kan ta de första stegen till att börja klättra uppför mitt egna lilla hål. Det finns ingen som kan dra upp mig för då glider jag tillbaka på grund av att det inte är jag som bestämt mig för att kämpa.

Ja, man kan säga att jag slutat kämpa.

Krafterna rann ut och jag tror att jag tillåtit mig själv att ge min energi till andra, för jag har inte orkat ta tag i och planerat mitt egna liv. Det har också varit svårare att ta sig upp och planera när familjen är hemma (ännu en ursäkt). Nu till veckan är det sista veckan av vår semester. Sen är maken tillbaka till jobbet och barnen i skolan. Då måste jag vara mer bestämd mot mig själv. Ta hand om mig och inga andra. Behålla min egna energi och inte rädda alla andra. Jag har inte gjort något fel, det är bara sådan jag är. Börjar jag ge av mig själv så slutar jag aldrig, bara mer och mer försvinner tills jag blir tom.

Mina tankar ska ned på papper.

Jag måste få en struktur, något som jag skrivit om länge, något jag inte får till. Det finns en hel del tankar och kreativitet som jag måste få ned på papper och sen rensa bland. Vad platsar när jag tänker på mina mål? Vad ska jag ta bort? Vad ska jag satsa på först?

Kanske blir allt enklare när familjen kommer in i våra rutiner, eller så är det bara ännu en ursäkt för att påbörja min vandring upp ur mitt hål.

Vara multisjuk.

Här är jag nu i mitt liv, det viktigaste har varit att lista ut vart min energi är. Nu när jag vet det så kan jag ta tag i mitt klättrande ur mitt hål. Det är tungt, det var lättare att gräva ned mig än att ta mig upp igen. Verkligheten är skräckfylld och jag tror mig vara för svag att möta den. Men egentligen är jag stark, det har jag visat gång på gång. Att vara multisjuk är jobbigt, att våga ta sig för något, att våga panta sin egna skörhet. Men jag vet att det är värt det, bara jag bestämmer mig för att jag ska orka en gång till. Det här är inte första gången jag är här och absolut inte sista. Det är just det som är det allra svåraste, vill jag ta mig upp igen? Eller vill jag stanna i min egna trygghet?

Här finns inte bara en styrka utan också en svaghet.

Jag hoppas att du förstår att genom denna blogg och genom instagram visar jag inte bara upp min egna styrka. Men också min egna svaghet, den man gärna vill gömma för omvärlden. Den svagheten finns i min blogg, på min instagram. Jag delar gärna den med just dig, för att du ska förstå att det finns fler av dig och att andra förstår vad du går igenom. Men också för att du som inte förstår varför vi inte orkar, kan förstå vår situation bättre.

Jag hoppas du förstår, det är inte alltid så lätt att dela sitt liv med andra. Jag kommer tillbaka snart, jag ska bara hitta kraften att ta mig upp igen.

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: