Back to top

Min depression blev kronisk.

Min depression blev kronisk.

Jag var tretton år och var otroligt kunnig i att skriva självmordsbrev.

Det hela började när jag var nio år och vi skulle lämna allt det trygga bakom mig, vi skulle flytta till ett nybygge och jag skulle byta skola. Jag skulle byta bort de klasskamrater som varit med mig från lekis och visste vem jag var. Föräldrarna till dessa barn kände mina föräldrar och för dem var min mörka hud inga problem. Jag var ändå svensk och en av dem.

Första dagen i en ny skola, i en ny klass var väl inte så mycket jag tänkte på då. Jag blev avlämnad hos en ”vän” som min mamma sa, men som helt enkelt var en bekant. Hennes dotter och två av dotterns vänner skulle gå i samma klass och jag tog följe med dem. Vi hade inte besökt klassen innan och jag hade ingen förälder som följde med mig som en trygghet. Jag var utlämnad till barnens egna fantasi och tro. För dem var jag jättemörk. Jag var från djupaste djungeln. Där och då startade en mobbning som skulle följa mig genom mellanstadiet och upp i högstadiet.

Jag minns inte så mycket om mitt liv innan flytten, jag har bara en känsla av att jag hade det bra.

En känsla som min mamma slog hål på. Jag var retad även där, enligt henne. Själv har jag varken kunnat säga bu eller bä för jag minns ju inte.

Genom högstadiet skulle livet sedan bli tuffare, jag hade svårt i skolan. Jag hade svårt för matten, jag hade svårt att minnas glosorna jag precis läste. Där och då, pratades det aldrig om flera alternativa inlärningssätt. Man skulle helt enkelt memorisera. Jag blev inskickad till rummet om och om igen. När min pappa tröttnade så kom det, orden som blev till en verbal misshandel, emotionell misshandel. Något som skulle förfölja mig genom åren, jag var kass, jag kunde ingenting och jag var ingenting värd.

Tänk så många gånger den känslan av misslyckande som skulle följa mig genom min barndom, mitt liv.

Mamma kunde komma och säga att det var för min skull de bråkade, andra gånger skulle vi flytta dagen efter för att hon hade fått nog. Tänk så jag önskade det, ett liv utan alla dessa nervärderande ord. Men vi flyttade aldrig och mitt liv kom att fortsätta på samma sätt.

Jag satt och skrev mina brev samtidigt som jag grät, jag funderade på om jag skulle bli saknad, eller om det skulle vara falska tårar vid min grav.

Jag skrev och tackade för det jag fått, men att jag inte orkade mer. I början till min familj, men sen dök faktiskt en vän upp i mina brev också. En vän som var hårdare än jag och som jag kunde gömma mig bakom. Jag vek dem försiktigt, mina självmordsbrev. Jag lade dem i en trälåda och flyttade in dem längst in, under min säng. Det blev nya varje gång och de samlades alla på hög. Min älskade trälåda och min käresta vän. På något vis blev den där hemsnickrade trälådan min trygghet.

Från att jag var tio så grät jag varje natt och önskade, nej, jag bad Gud om att ta mig ifrån det livet som jag fick kämpa med. Jag förstod aldrig varför jag skulle finnas till, jag var i hel familj, jag var på fel ställe och jag platsade inte in i det liv som jag hade fått. Jag var otroligt troende på den tiden, det är jag ännu, för genom allt så var det min tro som fick mig att hålla ut. Jag ville bli nunna, viga mitt liv åt Gud och slippa känna den ångest jag hade.

I dag har jag funnit min tro i mig själv. Jag föreläser genom (H)järnkoll om kronisk depression s.k. dystymi

Jag var ett mörkt barn sa mamma, mitt rum var ett svart hål sa pappa, jag var elak och arg mot familj, släkt.

Jag trodde på dem, jag var allt det de sa. Jag var ingenting värd, men så fel jag hade. Jag var bara ett barn, ett barn som led. Ett barn som hade behövt hjälp.

I dag förstår jag så mycket mer, nu när jag själv har barn. De skulle ha kollat upp skolor innan, de skulle haft i beredskap att jag hade en annan hudfärg än jag hade. De skulle ha hjälpt mig att känna mig trygg.

De visste inte bättre. I dag har jag förlåtit, men jag kommer aldrig acceptera. Jag var tio år gammal och led av fruktansvärd ångest och en depression som skulle fortsätta och bli kronisk.

Jag visste inte, jag var ett barn. Någon skulle ha sett, någon skulle ha förstått, någon av de vuxna skulle ha sett. Sett det som jag inte kunna sätta ord på. Jag var normal, jag var högkänslig och jag behövde hjälp.

I dag har min dotter min gamla trälåda, men hon har fyllt den med glädje och trygghet.

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

  1. Vad berörd jag blir av ditt inlägg. Tänker att det säkert finns fler oskuldsfulla barn som har haft det som du. Vad fint att du är så öppen och ärlig! Stor och varm kram till dig💗💗💗

    Reply
    1. Tack snälla, ja, det är hemskt och många där ute hamnar på glid pga detta. Så otroligt ledsamt.

      Reply
  2. Fina du. Du skriver så himla bra, du får den som läser att verkligen ”känna in” dina ord.

    Tänk så viktig du är som fortfarande finns här och kan berätta, kan utbilda oss andra så att vi förhoppningsvis kan hjälpa och bättre förstå andra barn som vi möter som lever i situationer som liknar den som du växte upp med.

    Jag är så stolt över dig!

    Reply
    1. Tack snälla fina du för så underbara ord. Ja, jag antar att detta var lite mitt kall här på jorden, kanske var det därför jag överlevde allt.

      Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: