Back to top

Självkänsla är något jag jobbar med varje dag.

Självkänsla är något jag jobbar med varje dag.

Min make och jag är två helt olika människor, kanske beror det på de två olika barndom vi har haft. Både hans självkänsla och självförtroende ligger på topp medan min självkänsla alltid legat på botten av mig själv. Mitt självförtroende ökade tidigt däremot. Och det var just det jag sög in när jag hamnade på gymnasiet. Jag växte från den fula ankungen till en vacker svan. Och har under åren som gått utnyttjat det för jag vet att det har fungerat.

Jag har bra gener och jag tar hand om min hy. Jag har enligt folk åldrats bra. Ja, jag vet…jag låter så gammal när jag skriver detta. Men jag är ju faktiskt medelålders. Jag har alltid varit rädd för att komma till medelåldern, men är nu plötsligt nöjd med den jag är. Jag behöver inte göra mig till, jag är den jag är. Det mina vänner är mitt självförtroende som pratar. När jag får höra ett positivt ord om mitt utseende så kryper jag inte i hop längre. Jag blir glad och säger tack.

Självförtroende och självkänsla.

Det har tagit tid däremot att bygga upp mitt självkänsla. Även om jag alltid vetat att jag ser bra ut så har jag sökt en bekräftelse. En bekräftelse om att människor vill vara mig nära. Ett tidigare inlägg i min blogg tar upp detta ämne också. (du kan läsa inlägget här)

För mig var bekräftelsen killar. Jag kunde inte gå hem utan att en kille visat bekräftelse, vilket oftast ledde till en sak. Jag var inte beroende av sex, men av den närhet jag fick. Den stunden av en känsla att jag duger som jag är. Där kommer min självkänsla in. Mitt yttre skulle på något vis fånga in mitt inre. Tyvärr blir ju detta jättefel, för även om jag tror att den bekräftelsen fyller mitt inre så stämmer det inte. Men jag ville så gärna tro det.

Min mamma sa alltid att jag gjorde för mycket för mina vänner, jag köpte deras kärlek på det viset och tittar jag tillbaka så har hon alldeles rätt. Jag ville så gärna bli älskad. I dag vet jag att de få vänner jag har älskar mig för den jag är och precis som jag är. Där finns ingen jante, de är stolta över mig och det jag försöker göra. Hur galet det än är så skrattar de inte ÅT mig, det är nog snarare så att de skrattar med mig.

Innan utmattningen då jag orkade träna och vägde lite mindre än i dag. Men det är okej, träningen kommer när jag mår bättre.

En osäkerheten kring mina egenheter.

När jag började jobba så var jag rädd att jag inte dög som jag var. Jag har alltid varit duktig på mitt jobb, men när jag blir för avslappnad så skrattar jag för högt, jag pratar för fort och jag hoppar över ord. Hälften av gångerna vet inte människor vad jag säger. Något jag tänker på kan komma ur mig på fel ställe och när jag märker det blir jag tyst. Jag blir rädd och får ångest. Det känns som om jag plötsligt gjort bort mig. Så kan jag känna en i dag och tycker synd om maken som får stå ut med det. Därför gillar jag inte heller att vara i platser och miljöer där ingen känner mig. Jag vill inte att deras första tanke om mig ska vara att jag är helt bombad.

Likaså blir jag nervös nu när jag skriver min bok, eller när jag skriver min blogg. Vem är jag som berättar om självkänsla. Vad kan jag om detta ämne egentligen?

Är min blogg svårläst?

Jag har fått höra från människor att min blogg är svår att läsa. Jag använder inga svåra ord, de som är teoretisk rätt att använda. Men jag har bra betyg i svenska C och de som kommer före. Jag har gått en skrivkurs på distans och fått ett A. Där det funnits lärare som uppenbarligen tyckt om det jag skrivit. Jag har återkommande läsare till min blogg.

Så varför skulle inte jag kunna skriva bra?

Jo, för att människor har sagt att min blogg är svårläst. Då måste det vara så (enligt min hjärna) och hur ska jag då kunna göra en förändring?

En bok jag fick chansen att bli intervjuad till. Pontus hittade min blogg och är/var en av mina läsare och jag fick ett litet stycke i hans fina bok. Det gjorde mig evigt tacksam.

Jag föredrar någon som lever med dålig självkänsla.

Om jag däremot skulle lyssna på någon om just de ämnen jag brinner för, så skulle jag vilja att den varit med om det själv. Jag skulle gilla att personen berättar om hur det är att komma från en dålig självkänsla. Och att sedan lyckats bygga upp den till det den är i dag. Att få höra hur någon som inte trott på sig själv står inför människor och berättar. Hur personen lyckats tro på sig själv så mycket att hen startat ett eget företag. Ändå tvekar jag hela tiden.

Jag har alltid fått höra att jag inte kan något, att jag är för dum för att förstå, att jag är en idiot. Att bli präglad av en sådan barndom sitter kvar för alltid och jag kommer få kämpa med min självkänsla varje dag. Ångesten kommer finnas och jag kommer få känna av den. Men jag har tur, jag har en make som försöker förstå. Han stöttar mig och i stället för att jag ska försöka själv, tar han ansvaret att hjälpa mig. Han marknadsför och berättar om mig för andra.

En dag är jag där och vågar säga att jag kan.

Jag har under åren läst den ena självhjälpsboken efter den andra utan resultat. men det var för när jag började meditera som jag verkligen kom in i mig själv. Därifrån kan jag läka mig själv bit för bit. (Inlägg om meditation finns här)

Jag hoppas en dag komma till den punkt där jag marknadsför mig själv. Än är jag inte där och det skönt att ha någon som tror på mig, någon som hjälper mig när jag inte kan själv. För det är just det vi behöver, någon som hjälper oss att ta de där första stegen till att tro på oss själva. Alla kan, men utan stöttning och en person som tror på att vi kan, blir allt mycket svårare. Alla har en berättelse att berätta, men utan hjälp är det svårt att komma i gång.

Tack alla fina läsare, gamla som nya för att ni läser min blogg.

Jag är evigt tacksam att ha er läsare här. Att ni följer min väg och jag hoppas ni som är nya vill komma med på min resa. För jag ska lyckas med det jag önskar. Att få hjälpa människor hitta sin livsväg och att få dem förstå att de kan. Om du inte är på väg mot din, vad stoppar dig?

Om mina inlägg tilltalar dig, så dela dem gärna vidare till andra som kan ha nytta av dem.

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

  1. Din blogg är Inte svårläst . Möjligen långa texter men inte annars
    Du är så fin min vän o duger bra som du är
    Hade de varit meningen att träna hade det blivit då o nu orkar min kropp inte det
    Ta hand om dej idag fina du då hörs vi kram
    Och du … DU är unik det finns bara en av dej ,💓💓❣️

    Reply
    1. Tack fina. Jo, jag vet att jag har mycket text, men har försökt att dela upp det med underrubriker. Då kan komma tillbaka och läsa där man var. Blir lättare att minnas underrubrikerna 🙂 Jag hoppas det underlättar lite. Vissa dagar är det svårt att minnas att man är bra som man är. Gamla ord från andra spökar och det blir en sanning. Men jag växer varje dag.

      Reply
  2. Jag tycker inte fin blogg är svårläst, däremot kan det nog vara så (utgår i från mitt yrke) att det blir mycket text och det då blir svårt för personer att orka sig igenom alla orden. Dock tycker jag du formulerar dig bra och dina texter griper tag och man riktigt läser och blir inspirerad :).

    Sedan det där med självkänsla, det kändes som jag kunde skrivit precis de orden :).

    Reply
    1. Tror nog det bara är mina egna hjärnspöken som kommer i fatt mig. Att jag läser in något helt annat i vissa irl kommentarer. Jag hoppas det ska bli lättare när jag delat in texten i underrubriker, för då kan man gå tillbaka vid ett senare tillfälle och läsa från den underrubrik de var på.

      Reply
  3. Känner verkligen igen mig i så mycket i din text. I hela texten. Men i de stycket du beskriver när det blir tyst och du blir rädd att du har gjort bort dig. Så är jag också. Är det tyst och jag har sagt något fel är jag rädd att jag har gjort bort mig. Hela det stycket känner jag igen mig i. <3

    Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: