Back to top

Skov vid fibromyalgi.

Ett skov och ett jag:

Jag sitter i min fåtölj och ser ut över trädgården. Det regnar och vädret är grått. Vintern är snart här. Jag sitter med värmekuddar och värmefilt och min fåtölj är av en elektrisk sort så jag lättare kommer i och ur när jag är själv. Kryckan står bredvid. Just nu måste jag ha den utifall jag tappar balansen. Värken känns mer än vanligt, jag har svårt att gå, jag har svårt att tänka och jag har svårt att prata. Det känns som om min hjärna är full av gröt. Gröten är överallt och maskineriet har gått i baklås. Värmekudden har blivit kall och försiktigt tar jag mig upp för att värma den igen. Det känns som kramp i bröstkorgen och jag blir sittande en stund till. Jag försöker massera, men det hjälper inte. Jag hittar inte den rätta punkten. Mina tårar rinner och jag reser mig sakta upp. Just där och då är positiviteten som bortblåst och jag sörjer det liv jag aldrig fått ha, det liv jag aldrig kommer att få. Men det är okej, jag måste få gråta och sörja. När värken sedan minskar så är jag tillbaka till den positiva Sandra igen. Den Sandra som aldrig ger upp.
                                                          Av: Sandra Bäckman

Så här fungerar mina skov.

Om man utgår från mig, så sker mina skov av värk ett par gånger/ år. Det kan också vara så att en aktivitet triggar ett skov. Jag går sällan utanför dörren, jag orkar helt enkelt inte. Min plats är då i sängen eller i fåtöljen, till och med att sitta i soffan med familjen kan vara otroligt påfrestande, även vid mina bra dagar. Därför är det extra skönt med just min egna fåtölj.

Kroppens olika sinnen blir utsatta vid ett skov.

Vid ett skov är närhet något som går bort. Jag kan bli otroligt irriterad om någon kommer för nära. Huden brinner och är öm, att varje liten rörelse mot den gör ont. Ett skov gör mig oftast extra ljud, lukt och ljuskänslig och i bland blir huvudvärken så illa att jag får stänga in mig i sovrummet i ett par dagar. Att ligga ensam i mörker är inte särskilt trevligt, men det fungerar för oftast gör skovet mig så otroligt trött.

Bild från internet.

Min ångest av att inte räcka till.

Jag får oftast ett besök av barnen och så länge de har hörlurar till plattan eller bara är tysta så fungerar det. Mat är ingen höjdare vid mina skov, dels orkar jag inte göra något själv. Maken är då den som får stå vid spisen och han är inte särskilt händig i köket. Oftast blir det snabbmat som han fixar ex. hamburgare, kebab, pommes eller fryspizza. Jag slipper i och för sig fixa maten själv, men ångesten över barnens matvanor blir oftast jobbigt att bära. Ångesten över att Henrik har en sjuk fru och barnen en sjuk mamma. Jag vill klara allt själv, jag vill inte bli liggandes.

Hungerkänslorna är bortblåsta.

Att äta mat själv funkar inte alls för mig vid ett skov. Lukten av snabbmat gör mig riktigt illamående. Däremot har jag en bra make som vet att jag har ätstörningar sen innan. Som om jag vore ett barn så mutar eller lurar han i mig ett par skedar vid varje måltid. Sen finns alltid yoghurt eller kvarg hemma, enkelt och lätt att svälja vid ett skov, då kroppen nästan ger upp lite.

Bild tagen från internet.

Att låta sjukdomen ta över ens liv och att sörja är två olika saker.

Något man ofta får höra när man har en kronisk sjukdom är att man aldrig ska låta sjukdomen ta över ens liv. Själv tycker jag att jag är ganska bra på att hantera min värk positivt. Jag bestämde tidigt att jag är den som själv avgör hur jag vill leva.

Men mina kroppsliga funktioner är ändå nedsatta, då och då känner jag mig fången i min egen kropp. Detta speciellt vid ett skov, då allt blir så mycket svårare. Svårt att röra sig, allt gör ont och att vara social är så fruktansvärt jobbigt. Det ekar i huvudet av människors röster. Ingen människa kan gå och vara positiv hela tiden och ibland måste man få falla och tycka synd om sig själv. Den dagen jag började känna av min värk så kunde inte klockan vridas tillbaka och livet blev aldrig densamma igen. Däremot så kämpar alla som lider av olika kroniska sjukdomar med sitt liv. Vi har alla en förhoppning om att det en dag hittas en lindrig åt oss eller ett botemedel, så vi kan leva normalt igen.

Ingen är den andra lik. Olika människor, olika skov.

Man får inte glömma att en person med fibromyalgi inte är den andra lik. Vi lider olika mycket av smärtan och likaså är våra skov väldigt olika varandra. De kan komma oftare, de kan vara korta eller jättelånga. Symtomen kan vara olika. Men vi alla lider av dem på ett eller ett annat sätt.

Länkar:

Ge en gåva.

Fibromyalgiförbundet

sandifighter@hotmail.com

Kvinna 40 plus. Bor ute i skogen med man och två barn. Jobbar heltid med sociala medier och författarskap, samt att jag föreläser. Vill kunna inspirera andra med kronisk värk och kronisk depression.

Comments

    1. men oh så kul, Det vill jag ju hemskt gärna. Ett år tänkte jag ha likadant, men det fungerande inte då min trötthet tog överhand. Kanske kan detta vara den kraft som ger mig lite mer inspiration och motivation <3

      Reply
  1. tyvärr eller va hur ja säger . ja har inga direkta skov bara bättre eller mindre bättre dagar i dag har varit en bättre dagar Du är en riktig kämpe vi fixar detta vännen vi är bäst <3

    Reply

Kommentera

%d bloggare gillar detta: